Jag har börjat gymnastisera framför TV på mornarna, Sofias sommargympa. Det väcker många hemska minnen från gymnastiken i skolan. Jag mådde så dåligt av gymnastiken att jag blev befriad av den från femte klass. Jag fick ett läkarintyg från vår husläkare (hur mamma nu lyckades med det) som skyllde på mitt ryggmärgsbråck och sade att gymnastiken kunde vara farlig för mig. Orsaken var att jag inte längre gick till gymnastiken för den var så hemsk. Mamma tror nog fortfarande att den var hemskt för att lille Markus var liten och klen, men jag förstår mer och mer att det var andra saker som gjorde den hemsk.
En sak är att jag aldrig varit modig. Jag har aldrig lärt mig simma, aldrig hoppat från en brygga, aldrig åkt skridskor, aldrig klättrat i träd (mer än till första grenen), aldrig dansat och aldrig åkt skidor. Då passa gymnastiken inte eftersom man där ju förväntas göra modiga saker som att hoppa bock och balansera på bommar. Jag gjorde vad jag kunde för att slippa, men det gick ju inte så jag försökte och misslyckades, med flit, igen och igen och igen.
En annan sak är ju att man på gymnastiken blir trött och andfådd. För mig var detta inte tecken på att jag ”kämpat” och gjort bra. Jag såg det som att jag var dålig och inte klarade övningarna. Jag trodde att var man duktig blev man inte svettig och andfådd. Att kämpa väl gav mig alltså negativ feedback.
Efter lektionerna kände jag mig alltid misslyckad, eftersom jag blivit trött och andfådd. Till slut kände jag mig så misslyckad att jag inte gick dit mer. Sedan förflöt 49 år utan gymnastik.
Mina fördomar säger att för ADHD-folket var skolgymnastiken en perfekt match, men hur var det för er andra autister? Hur upplevde ni skolgymnastiken?
Nu är jag 60 och försöker vara med på TV-gympan på morgonen . A small step for mankind but a giant leap for man.