Jag hittar inte riktigt ord för det jag vill skriva om nu men jag tror att "delaktighet" är ordet det gäller.
Av en tillfällighet såg jag ett program om Englands historia där de beskrev hur en 1800-talsman skrev i sin dagbok om glädjen över att vara på platser där det var mycket folk. De menade att han troligen kände sig delaktig i utvecklingen (eller om de sade något annat) när han var där.
Detta slog an hos mig, och jag har funderat mycket runt begreppet "delaktighet" sedan dess, och börjat förstå att detta är något jag inte förstått än. Mycket av de aktiviteter folk gör, verkar göras för att de vill uppleva denna delaktighet.
Efter detta såg jag filmen Pitch Perfect, där a capella-sång i kör är det viktigaste som finns för några high school-flickor. Eftersom jag tyckte mig ha börjat förstå begreppet "delaktighet" kunde jag utveckla dessa tankar när jag såg filmen. Flickorna kände sig delaktiga i sitt kör-projekt varför det blev viktigt för dem och gav dem en identitet.
I nästa läge började jag fundera på hur delaktighet känns och kom på att den nog inte känns alls, mer än som ett behagligt omslag runt aktiviteten, men att brist på delaktighet känns. Bristande delaktighet känns som att stå bredvid och studera istället för att deltaga
Därefter började jag fundera på vilka sammanhang jag känt mig delaktig och i vilka jag velat känna mig delaktig. Det blir för långt att gå in på detta här.
Är delaktighet en känsla som är svårare för oss asperger/autister att uppleva? Kan bristen att uppleva delaktighet månne vara en orsak till att vi anses som enstöringar?
Tankar runt detta tar mycket av min tid just nu. Jag försöker reda ut begreppen så jag kanske bättre kan hantera livet.