Eftersom hoppning just nu känns intressant och spännande började jag fundera på att om, säger om, jättestort om, jag skulle tävla igen kanske det är hoppning jag skulle vara med i. (Alltså minsta lilla klassen på grannklubben, inte mer än så) Som ung, alltså föra 1985, gjorde jag ju några starter i hoppning och minns det (tävlingarna på Strömsholm borträknade) som rätt avslappnade och lite tillbakalutade aktiviteter. På något sätt angick hoppning mig inte varför jag inte brydde mig om resultatet. Jag kom ju aldrig till någon omhoppning eller så, men hade rätt kul ändå, som jag minns det.
Så slog det mig att de gånger jag tävlat hoppning har jag gjort det på hemmaplan, på ridklubben i Avesta där jag jobbade. Då försökte jag minnas hur jag kände det att tävla dressyr där. Jodå, jag lånade alla hästar som fanns i lilla hemmastallet (mina hästar stod inte på klubben) och startade dem alla i LC och LB, bara för att ha kul.
Hemmaklubben var ju en plats där jag kände såväl platsen som folket runt omkring. Funktionärerna var mina kompisar eller elever och eftersom det var hemmatävling var ju lite fler av mina kompisar med och tävlade. När jag minns dessa tävlingar kan jag förstå det ni menar med att på tävlingar träffar man kompisar. När jag klev in i klubbrummet eller upp på läktaren fanns det jättemånga som jag kände, som sett min ritt och som jag kunde prata med.
Mitt dressyrtävlande har ju emellertid huvudsakligen skett ”utsocknes” där jag inte känt en käft. Det var hästskötaren, oftast min hustru, och jag. Att umgås i sådana miljöer, där jag inte känner någon, är väldigt svårt för mig varför ju tävling var ungefär lika inspirerande som att åka buss i rusningstrafik: Mycket folk men inget samtal.
Tänk om jag känt till min asperger på den tiden, vad mycket enklare allt hade varit.