Hösten 2017 fick jag en längtan efter att vara en del av Ridsportsverige igen, på något sätt. Jag fick en längtan efter att vara med i hästiga sammanhang tillsammans med min unghäst. Det enklaste var ju att åka på någon liten tävling i nejden. Tävling var inte idealet, men så mycket annat intressant fanns inte att hitta. Nu säger någon P&R, men jag ser ingen skillnad på P&R eller tävling, och den skillnaden är inte heller betydelsefull för det jag försöker beskriva i denna text.
Jag har ju tävlat förr. Jag vet rent tekniskt hur man gör. Det kändes initialt som en enkel sak att åka ut och rida en klass igen, en liten LC på klubben i grannbyn. Jag läste på TR och skaffade en tävlingsdräkt. Jag började förbereda mig för att tävla igen nästkommande höst, men mentalt fungerade det inte. Jag fick lägga ned satsningen innan jag ens börjat rida igen efter vinteruppehållet.
Jag drömde om att tävla för att uppleva en gemenskap med andra ryttare, men nu i efterhand märker jag hur jag förberedde mig på att inte ingå i en gemenskap. Jag planerade för att vara utanför.
Jag köpte mig inte ”vanliga” tävlingskläder. Jag köpte mig en brunrutig tweed-kavaj, en mossgrön ylleslips, beige ridbyxor och ett par naturfärgade stövlar. Jag köpte mig en grå vojlock och började sy mig ett naturfärgat tävlingsträns att ha tillsammans med min naturfärgade allroundsadel. På tävlingen hade jag på långt håll sett ut som en liten gubbe som inte passade in.
Nu i efterhand kan jag se att jag valde att tydligt markera mitt utanförskap eftersom jag inte vet hur man gör när man smälter in. Hur rätta kläder och hur rätt utrustning jag än hade haft, hade jag inte känt mig delaktig utan betraktat evenemangen utifrån och inte riktigt förstått.
Jag fick ett oväntat svar när jag frågade om råd om hur man tävlar: Du verkar inte känna dig delaktig utan verka betrakta dressyren utifrån.
Hon som skrev det, jag har glömt vem, slog huvudet på spiken: Jag betraktar det utifrån.
Efteråt har jag förstått att det inte bara är dressyrtävling jag betraktar utifrån, utan all social interaktion, oberoende om det är ett kalas, arbete eller att stå i kö på Ica: Jag studerar det, men förstår aldrig riktigt hur man gör det ”rätt”. Jag kommer aldrig in, på insidan av gemenskapen.
Att då välja en utanför-roll minskar pressen. Därför valde jag en udda klädsel när jag planerade min tävling. Därför blir jag gärna en jobbig pajas på kalas. Därför ställer jag mig bredvid i de flesta lekar på midsommar: Hur mycket jag än försöker smälta in, så kan jag inte. Jag vet inte hur man gör och hittar därför på tydliga sätt att vara utanför.
På tävlingen, den som aldrig blev av, var det min plan att komma sist. Då var jag inte i vägen för någon. Tävlingen fungerade lika bra som om jag inte vore där, och alla hade varit lika nöjda som om jag inte var med.
Då kommer ju såklart frågan varför jag alls skulle vara med. Den tanken slog mig också, och efter att några månader brottats med att förstå allt som inte kan förklaras runt tävling och andra ”vara med i gänget”-grejer, så packade jag ned mina nya tävlingskläder och det halvfärdiga tränset i en kista och där har de legat sedan dess. Jag har inte velat öppna kistan och släppa ut all ångest som packades ned där.
Sedan min lilla tävlingsförsök har jag börjat förstå hur handikappad jag är av min asperger. Det blev så tydligt för mig att mycket av det jag drömmer om kommer jag aldrig kunna göra på ett sådant sätt att jag trivs med det. Jag kommer aldrig kunna vara med på något häst-evenemang och känna mig delaktig. Jag kommer aldrig känna mig delaktig på midsommar-firandet här i byn. Jag kommer aldrig kunna interagera på en arbetsplats på ett sådant sätt att jag och de andra trivs.
Det kan låta enkelt att bara låta bli sådana aktiviteter, men det som återstår är ett liv i avskildhet. Även om jag inte begriper hur man gör, så drömmer jag om att kunna smälta in och att känna delaktighet.
Det är en omöjlig dröm.
Hur kan jag trivas med det liv jag erbjuds? Jag har det ju inte dåligt på eget sätt, med ett litet företag, en liten gård på landet och en kvinna att älska och bli älskad av. Det mesta i livet trivs jag med. Det är många sociala saker jag gärna avstår. Jag känner inget behov av att fira midsommar, men jag är trött på att så ofta behöva säga nej och göra folk besvikna. Jag drömmer om att vara någon annan än den där som aldrig passar in. Speciellt vill jag hitta något inom hästeriet där jag kan känna mig delaktig, något som är större än Ingela och jag här hemma på gården.
Naturligtvis hjälper det inte att skriva detta. Att jag idag bättre kan sätta ord på dessa bekymmer, gör såklart inte att de försvinner. Kanske kan jag läsa detta ibland, och förstå att min längtan aldrig kan bli annat än en längtan.