Min pappa växte upp i Hamburg med en skånsk far. På sommarloven var han i Skåne och lärde sig svenska där. Med tiden hamnade han i Göteborg och där föddes jag. Som liten skorrade jag, troligen för att pappa gjorde det och för att ingen i familjen tyckte att det gjorde något. Alla min fastrar och farbröder skorrade ju också så det var ett normal sätt att prata.
Att skorra i Göteborg är ett bra sätt att inte bli förstådd. Det är också ett tacksamt objekt för dem som vill reta en liten pojke. Med åren fick jag allt mer komplex för mina R, så mycket att jag slutade säga dem helt.
Jag läspade också. Allt detta sammantaget gjorde att ingen hörde vad jag sade när jag skulle presentera mig. Mitt namn innehåller både R och S.
När jag var 15 skickade mamma mig till affären för att köpa hårspray till henne. Jomen. Hårspray innehåller två R och ett S. Jag hittade inte varan i affären utan fick fråga i kassan. Alla i personalen tittade koncentrerat på mig medan jag flera gånger sade håeþpej, ungefär. Det hjälpte dåligt. Om jag minns rätt kom jag i alla fall hem med rätt vara till Mamma, men den upplevelsen etsade sig fast i en tonårig aspergergubbe.
Så blev det gymnasium och vi fick veta att det fanns en talpedagog i skolan, för den som ville ha en, Aspergergubben anmälde sig direkt och övade i många timmar på att säga tdn tdn tdn och ddn ddn ddn. Han lärde sig att klämma in ett snabbt och kort D där andra göteborgare rullade på sina R. ”Jag ha' pdatat med Kdisted” fungerade mycket bättre än ”Jag ha patat med Kiste”.
Snart satt tungspets-Ren på plats och livet blev enklare. Skammen att skorra var fortfarande så stor att jag inte längre kunde skorra ens när jag borde, som på tyskalektionerna. Det gjorde inte så mycket, för ingen annan på tyskalektionerna uttalade de tyska orden som de skulle.
Det är ödets ironi att aspergergubben 10 år senare bosatte sig i Skåne och livnärde sig på att prata tyska i telefon. Nu var det tvunget att våga skorra igen. Snart gick det, men det tog tid innan ångesten dämpades nog för att klara det.