Jag tar fram den ljusblå metall-pärmen och gör en anteckning på första bladet i den. Det är en lista på alla fakturor. Det lediga numret är 6795. På den raden för jag in datum och kundens namn.
I översta lådan i mitt skrivmaskins-bord låg ett papper där ävre kanten var nedvikt 4-5 cm. I den låg fem karbonpapper i olika färger. När jag fått fram detta öppnade jag andra lådan i skrivmaskinsbordet och hämtade i näst yttersta facket ett 40 gram skrivpapper. Ett sådant papper är ungefär hälften så tjockt som ett vanligt papper och användes för arkivkopior och liknande, de skickades aldrig som brev. Jag lägger papperet på det nyss nämna pappret med nedvikt kant, i höjd med vecket. Ovanpå lägger jag ett svart karbonpapper. Så fortsätter jag en stund att stapla papper och karbonpapper: Jag lägger ett nytt 40 grams-papper följt av ett svart karbonpapper, nästa 40-gramspapper följt av ett blått karbonpapper.
Nu börjar jag fingra i främre facket i andra lådan i skrivmaskinsbordet. Där ligger firmans brevpapper. Ett sådant lägger jag ovanpå min lilla trave, följt av ett grönt karbonpapper, ett brevpapper, ett blått karbonpapper och ett sista brevpapper. Den lilla traven är nu elva ark hög, plus det yttersta pappret med veck upptill, som stax får en viktig roll
Nu viker jag ned kanten över de elva arken, stöter alltihopa i bordet några gånger så alla papper ligger jämt och stoppar ned hela bunten i skrivmaskinen och snurrar på valsen så pappren fint dyker upp framtill. Utan omslagspappret med nedvikt kant hade detta varit omöjligt.
Nu viker jag upp kanten och backar tillbaka valsen så papprens överkant ligger jämt med skriv-kanten. På denna rejäla kontors-skrivmaskin, en grön Halda från 1947, ett viktigt årtal i firmans historia eftersom den då flyttade från ett sönderbombat Hamburg till Stockholm, finns en liten platt knapp längst ut på valsens högra sida. Om man trycker in den med handflatan lossas valsens spärr så man kan obekymrat fösa valsen i sidled. Det gör jag några gånger för att kontrollera att alla papper ligger i våg, så inte texten hamnar snett på dem. Ligger de snett petar jag på en annan liten knapp med högra pekfingret som gör att valsens tryck släpper och jag kan justera papprens lägen i maskinen. De skall kanske lite upp i en kanten så det blir rakt.
När jag är nöjd föser jag fyra gånger på retur-armen så pappren hoppar upp fyra rader till ljudet av ett litet rassel. Så trycker jag på tabulator-knappen så valsen drar sig till det förinställda tabulator-läget 56. Där skriver jag datumet
1989-08-27
Tyvärr låter mig inte Facebook leka med tabulator-lägen så ni får föreställa er. Redan 1989 var det gammalmodigt med högerställt datum, men firman är gammalmodig.
Nu sju snabba svep på retur-armen så jag hamnar på rad elva, Tryck på tabulator-knappen tar mig till tabulator-läge 64. Där är läge att skriva adressen till mottagaren. Då syns det fint i våra fönster-kuvert, om pappret viks på rätt sätt.
Efter 3-4 raders adress med omväxlande retur-arm och tabulator 64 blir det fyra svep på retur-armen, vilket tar oss till nästa del av dokumentet. Nu skriver jag vänsterställt
F a k t u r a 6795
Och så två radbyten varpå jag skriver ett litet ”an”, en gammal bokföringsterm som visar att det som följer är en debitering, inte en kreditering. Vore det en kreditnota jag skrev skulle jag skrivit ett litet ”per” istället.
Så två tryck på retur-armen och ny text: ”Betr. er beställning nummer xxxx från 1989-07-14:”
Så följer några rader med varans namn, följt av tabulator-tryck för att komma till kolumnen för att ange antal. Där fick jag vara lite trickig så numren hamnar snyggt under varandra. Var det mer än nio varor fick jag backa ett steg innan jag skrev talet. Annars blev det fult. Så skriver jag ”st.” och trycker mig till tabulator-läge 80+för att skriva ”23.95 skr/st.” följt av nytt tabulator-tryck för att skriva summan för varorna på raden.
Så blev det några fler rader tills alla varor var med.
Två svep med retur-armen och tryck till tabulator-läge 80 gör att jag kan skriva ett streck under raden med summor. Det var tangent 7 i skiftläge som åstadkom strecket. Snedstrecket låg på tangent 9
Ny rad och tabulatorläge 64 igen.
”Summa:” tabalutaor 80 ”67:85 skr”
Ny rad, tabulato 64
”mervärdeskatt 23,46%” tabulator 80 ”15:81 skr”
Så kunde det följa en ny rad med portokostnader och liknande, sedan ett nytt svart streck i tabulator-läge 80 följt av ”Summa att betala:” i tabulator 64 och så summan i tabulator 80. Denna summa fick räknas ut på men FACIT räknesnura, även den från 1947, som fortfarande står på mitt skrivbord och används dagligen. Moderna räknemaskiner är mycket bökigare. Jga räknar två gånger, ibland tre, för att vara säker på att jag räknar rätt.
Sedan minns jag inte riktigt, men det måste varit med en rad om betalning, förmodligen med en formulering ungefär ”Betalning: netto inom 30 dagar till bankgiro xxx-xxxx”.
Så två svep på retur-armen till tabulator-läge 64
”Malmö som ovan,
(fyra tomma rader där jag snart skriver min namnteckning)
C a r l G Holst”
Carl G Holst var min farfar som redan varit död i 32 år, men firmanamnet blev kvar när hans äldsta son, min Farbror Gustaf, tog över.
Nu är jag strax klar. Nu vevar jag friskt på valsen så jag kommer strax ovanför brevpapprets sidfot, där vår adress och liknande står. Där skriver jag min signatur: ”cgh/lmh”. Då kan vi i efterhand konstatera att det är jag som skrivit det, inte Farbor Gustaf. Då hade det stått ”cgh/hgh”.
Ännu kan jag inte pusta. Nu skall den tjocka bunten ur maskinen och delas upp. Karbonpapper är lite längre än vanliga papper, och dessutom fattas ena övre hörnet, jag tror det vänstra och är dessutom nästan en centimeter längre än A4-pappren. Med van hand kniper jag nu om buntens övre hörn med tumme och pekfinger och drar enkelt ut de fem karbonpappren ur bunten. Dessa läggs nu med fotändan upp i pappret med den nedvikta kanten och in i översta skrivmaskinsbordslådan. Att vända på karbonpappren mellan varje skrivning var rätt viktig. Då slets de jämnare och höll längre.
Så skriver jag min namnteckning på de tre översta brevpappren, de som skall skickas till kunden. De två översta, orginalet och ”blåkopian” som skrivits med blått karbonpapper viks två gånger och stoppas in i ett C5-kuvert. På med frimärke (5:50, porto var dyrt) i övre högra hörnet och firmans lilla klisteretikett i övre vänstra.
Brevpappret som skrivits med grönt karbonpapper bärs ut till packrummet och läggs i lådan med varorna, som snart skall skickas till kunden.
Kvar på skrivbordet ligger de tre tunna 40 grams-pappren. På den skriver jag ingen namnteckning men väl min signatur, MH med skrivstil. Det första sätter jag i den ljusblå stålpärmen med obetalda fakturor. Nästa sätter jag i en av alla pärmar med brev, där varje kunde har en flik. Den tredje sätter jag i en tredje pärm i den stora hyllan längst bort i rummet, gammalmodiga pärmar som ser lite högtidliga ut. De heter ”Alfabetiska fakturor” och där har också varje kunde en flik. Båda dessa pärm-register går tillbaka till 1947 och känns rätt högtidliga. Då och då blir en pärm full och man får dela upp den i två, så tar de ännu mera plats. Att slänga gamla papper eller ställa ner de äldsta i källaren var väldigt långt från Farbror Gustafs tankevärld.
Så. Nu var det tomt på skrivbordet igen. Nu greppar jag med van hand i tredje lådan i skrivmaskins-bordet och tar fram en paket-blankett från posten. Även denna fylls i på maskin.
Innan det är dags att gå hem tar jag fram alla brev som skall skickas och skriver in dem i ”brevkassan” med datum, adressat och portokostnad. Då vet vi när sakerna är skickade och kan argumentera med eventuella kunder som hävdar att de inte fått någon faktura.
Så småningom kommer det ett kuvert från bankgirot med en avi som visar att kunden har betalat. Då öppnar jag den ljusblå stålpärmen och gör ett rött vertikalt streck vid den aktuella fakturans rad. Rött betyder betald. Så tar jag ut fakturan ur pärmen och lägger den tillsammans med lappenf rån postgirot i Farbor Gustavs inkorg. Bokföringen får bara han sköta.
Så blir det dags att ta tåget hem till Klemetstorp. Jag bär med mig alla brev och dagens paket till centralstationen, lämnar in dem där och betalar med handkassan som jag är betrodd med. De pengarna ligger tillsammans med postens gula små kvitton i ett litet kuvert i min plånbok och redovisas med ojämna mellanrum till Farbor Gustaf, som då även fyller på det med en ny 50- eller 100-lapp.
Man tänkte ju inte så på den tiden, men jag önskar att jag någon gång tog tid på hur lång tid det tog att få färdigställa en faktura den gången. Sedan jag tog över har jag bytt namn på firman till det lite mera lättanvända Markus Holst, och de sista 10 åren har jag inte skrivit en enda faktura: Det gör datorn automatiskt åt mig. I och med det behöver jag inte heller sucka över att ag skrivit fel, leta fram tipex, veva upp valsen, dela på pappren och ha på tippex på samma ställe på sex olika ark, som sedan behövdes hållas isär tills tipexet torkat. Så ihop med alltihopa, valsa tillbaka till samma ställe och ta i med kung och fosterland när man skrev en ny bokstav på ovanpå allt tipex. Tipex är hårt. På de understa pappren blev det ingen bokstav, bara en oformlig skugga.
Nästan inget av de jag till vardags gjorde i firman för 30 år sedan – görs idag trots att verksamheten är sig rätt lik.