Kuriosa : C G Wrangel om den höga skolan

- Nästa»
17 november 2008

På samma sätt som vi, tyckte 1800-talsmänniskan att de levde i början av framtiden. De såg industrin och järnvägen växa fram. Man kände sig modern och rationell. Det rationella synsättet präglade även synen på ridning. Den stora förebilden var den fria husaren som i gott tempo red över stock och sten. De flesta hade en fördömande syn på den gamla manege-ridningen.

En av dessa rationella 1800-talsmänniskor var C G Wrangel, en svensk officer som skrev att av de mest omfångsrika verk om hästar som finns. Han fnös sannerligen åt manegeridningen

Historien innehåller många Carl Gustaf Wrangel. Den mest kända är generalen från 30-åriga kriget, byggaren av det för ryttare nog så intressanta Skokloster. Det är inte honom jag skriver om här, utan om den Carl Gustaf Wrangel som föddes 1838 i Hamburg. Med tiden arbetade han på många stora stuterier och träningscentra i Europa.

Hans digra verk heter "Handbok för hästvänner". Sista utgåvan utkom 1913. 1978 trycktes verket i facsimile och jag köpte mig ett. De två banden har tillsammans 1350 sidor. Jag läste det från pärm till pärm då 1978. Böckerna är mycket som ett tidsdokument. Till exempel är kapitlet om kvinnors ridning betydligt längre än kapitlet om hästens dressyr. Man kan läsa om hur man på elegantast sätt hjälper en dam upp i damsadeln, och de underbara orden, på sidan 234 i andra delen:

Frågan om en gränsle ridande dam erbjuder en vacker eller motbjudande anblick kan lämnas öppen. Ögat måste vänja sig vid den nya bilden. På den tiden då våra fruar och döttrar för första gången satte sig på en bicycle, kände man sig också chockerad här och var, precist som när man ännu längre bort i tiden betraktade en dam som åkte skridsko, med utpräglad motvilja. Eller rättare - man vände bort hufvudet för att slippa se styggelsen. Den långa, slanka, böjliga figur öfver hvilken våra dagars samtliga damer helt plötsligt förfoga - Gu' vet hur! - passar ju förträffligt för de nutida modetoaletterna, liksom för den delade kjolen i herrsadeln. Har man haft tillfälle att se några av hufvudstadens skickligaste ryttarinnor gränsla en ädel springare, måste man medge att "ekipaget" erbjuder en fullt harmonisk och stilfull bild. Den dam som i herrsadel gör en anskrämlig figur, tar sig säkerligen inte bättre ut i damsadel.

Mindre älskvärd är den rationelle 1800-talsmannen när han talar om den högre skolan på sidan 260 i andra delen:

Den s.k. höga skolan har, ehuru saknande praktisk betydelse, ett så stort historiskt intresse för hvarje hästvän, att jag anser mig icke kunna helt och hållet förbigå densamma i denna handbok.

Jag har därför här samlat några trogna afbildningar av nämnda skolans mest karatäristiska rörelser, hvilka äro ägnade att gifva läsaren en föreställning om hvad gamla tiders stallmästare ansågo vara ridkonstens högsta mål. Att detta himmelsvidt skiljer sig från nutidens uppfattning, framgår bland annat avd et historiska  faktum, att en af Ludvig XIV:s stallmästare skördade ära och ryktbarhet för att han lyckades använda 3/4 timme på att i skolgalopp tillryggalade de 150 steg steg som ligga emellan ridhuset och mejeriet i Versailles. Detta ger 3,57 steg i minuten! Men ej nöjda med att kunna galoppera långsammare än en giktbruten gammal bondgumma traskar, ha våra förfäders stallämstare t.o.m. öfvat galopp bakåt! Mera kan man ej begära.

Naturligtvis lärde den höga skolan äfven att trava på stället, ty ju mera ryttaren och hästen vid de olika rörelserna kunde undvika att röra sig framåt, desto högra var den konstnärliga ståndpunkt de intogo.

Sedan följer en kort och mycket korrekt beskrivning av de olika skolsprången och halvhöga skolorna, och så kommer slutklämmen:

Men jag vill ej längre uppehålla läsaren med skildringar af en ridkonst som i vår nyktra tid och på praktisk nytta yrkande tid, knappast hålles vid lif ens vid cirkusbanans fint krattade sågspån. Nutidens ryttare ha bättre bruk för sina krafter, sina anslag och sin tid, än att de kunde slösa årslångt arbete på studerandet af hvad jag skulle vilja kalla "ridkonstens sibyllinska böcker". Våra förfäder däremot hade aldrig brådtom. De kunde bland annat utan olägenhet offra huru många år som helst på att hos hästar utbilda rörelser, som togo i anspråk stor ensidig kraft utan att bära framåt. Och då det nu dessutom är lika omöjligt att utbilda sig till mästare i den s.k. höga skolan i fältridt, som att på en gång vara ortodox och fritänkande, få vi väl vara belåtna med ryttare, hvilka i full öfverenssämmelse med tidans kraf, vid sin ridnng ej eftersträva annat än praktiskt användbara rörelser.

Fälthästen är nutidens hästideal, och att med sparad kraft vinna så mycket terräng som möjligt, har med rätta uppställts såsom det moderna rytteriets uppgift.

Under 1800-talet förde högre skolan en tynande tillvaro, på samma sätt som den väl fortfarande gör. Kanske kommer en dag, när den högre skolan återigen är de flestas målsättning. Det fanns ryttare under 1800-talet som i motvind kämpade för högskolan, med argument som på omvärden nog gav samma fåniga intryck som den ridning de försvarade. De förlorade kampen. Vid tiden för första världskriget var det nog få utanför de största institutionerna som ägnade sig åt högskolan och det är väl först nu, under vår egen tid, som det börjar födas ett intresse för den i bredare lager.

Alla är vi barn av vår tid. På samma sätt som Wrangel fnös åt de gamla mästarna, har man sedan dess fnyst åt hans tid och ideal. Vi kan vara övertygade om att framtiden kommer att fnysa och småle åt vår vår ridning också. Men alltid kommer de stå någon där bredvid och peka på oss och visa att man red bättre förr. Ju förr, dess bättre.

Hälsningar,
Markus Holst