Allmänt : Olika former av dressyr

«Föregående - Nästa»
24 december 2007

Klassisk dressyr hävdar alla att de rider. Begreppet är så slitet att det knappt är lönt att använda. Dock skiljer många på "tävlingsdressyr" å ena sidan och "klassisk dressyr" å andra sidan. Andra menar att en del tävlingsryttare rider klassisk dressyr medan andra tävlingsryttare rider fel. Här råder liten samstämmighet.

Det första som finns nedskrivet om hästens dressyrträning är den grekiske fältherren Xenofons mer än 2000 år gamla bok "Om hästar och ridning". Med dagens mått mätt är den mycket kortfattad och läses mest som kuriosa, även om mycket av det som sägs är sanningar som fortfarande gäller.

Under renässansen var dressyren ett sätt att utbilda hästen för den tidens man mot man-krigföring. De höga skolorna (terre à terre, courbette, capriole) var nödvändiga övningar för ryttarens säkerhet och förmåga att strida.  Hästen skulle kunna vända snabbt och enkelt på en liten yta och vara mycket lydig för ryttarens hjälper. Ryttarens sits skiljer sig en hel del från det vi ser idag, eftersom ryttaren var tvungen att kunna sitta stadigt i strid. Då var balanssitsen (lodrät sits) olämplig. Ryttaren satt stadigt med framskjutna ben och ett stadigt tramp i stigbygeln. Den tidens stora mästare var Pluvinel.

Renässansens stridshäst, destriern, var högt utbildad. Hans utbildningstid var mycket lång. Destriern var mycket värdefull och sällsynt. De spanska fåraherdarna, vaqueros, rider även de i denna tradition. Med sin stav föser de boskapen.

Under barocken hade kriget förändrats. Furstarna hade dragit sig tillbaka från slagfälten, och red för sitt nöjes skull,  Man red fortfarande samma övningar, men i syfte att visa upp sig på karuseller, den tidens ryttartävlingar och uppvisningar. Därmed kunde man också vidareutveckla ridningen till en vacker konstart. Detta skedde ju samtidigt som andra konstformer, till exempel musik och arkitektur, stod på sin höjdpunkt.. Den lugnare atmosfären gjorde att ryttarna intog en mer avslappnad sits. Balans-sitsen var född. Den tidens sits skiljer sig dock en del från dagens lodräta sits, bland annat genom längre läder och underskänkeln fortfarande längre fram. Den tidens stora mästare var de la Guérinière. Hans bok om ridkonst är fortfarande intressant läsning.

Spanska ridskolan i Wien hävdar att de fortfarande, i obruten tradition, utbildar hästarna enligt Guerinieres metoder.

1700- och 1800-talens förändrade krigstekniker ställde nya krav på hästen. Kavallerichocken krävde ingen större dressyr. I stället blev det viktigt att kunna hålla angivna tempon och att hästen kunde gå rakt fram utan att störa hästen bredvid. Under denna tid minskade hästarnas dressyrutbildning till ett minimum. Viktigt var att hästen kunde ridas med en hand, och att han, för att citera Carl Gustaf Wrangel, kunde vinna mesta möjliga terräng på kortast tid och med en minimal ansträngning. Idéerna ligger nära dagens distansridning.

Man lärde sig successivt, och tydligast under Krim-kriget, att den endast i ridhus utbildade hästen var olämplig att rida i fält. Det som tidigare varit en livförsäkring var ny en livsfara.

Detta nya ridsätt medförde en ny sadel och en ny sits. Fältsitsen infördes först i Italien, av en herre vid namn Caprilli. Han var motståndare till varje försök av samling. istället skulle ryttaren fullständigt anpassa sig efter hästen.

Vid kavallerischocker behövdes många hästar. De behövde ingen större utbildning, och samma sak gällde soldaten på hans rygg. Viktigare var att man snabbt kunde få fram stora mängder ekipage till de stora krigen med stora förluster av både hästar och ryttare.

Dock kunde officerare fortfarande strida man mot man, varför officerarna (som inte tvunget var adliga längre) blev de sista som red den gamla sortens dressyr aktivt. De fick ändra en del på grundreglerna, eftersom de var tvungna att träna samlingen i marschtempo. Denna "kompromiss", fältskolan, beskrivs i en bok av Gustaf Steinbrecht.

Fältskolan var den ledande idén när de första dressyrtävlingarna hölls. Man kallade det prisridning och skulle mer visa hästens lydnad än dressyrutbildning. Man red skolor och olika tempon. Tempona var angivna med si och så många meter per minut. Manövertrav, till exempel, skulle ridas med 200 meter per minut. Att kunna avgöra tempo och hålla angivet tempo var viktigt i en tid när landsvägsmarscher var den huvudsakliga ridningen.

Denna truppridning var grunden för dressyrridning långt in på 30-talet. Det var först då som man på de olympiska spelen började att visa lite svårare rörelser. Piruetter, piaff, passage, byten i serier. Fortfarande behöll man grundtanken: Att kunna rida hästen i en ändamålsenlig form och i angivet tempo. Det är detta krav på hållande av angivet tempo, dressyr i marschfart om man så vill, som har utvecklats till dagens tävlingsdressyr. Det är den traditionen som gör att man vill ha hästar med stora gångarter, och det är därför som tempoväxlingar och ökningar visas så flitigt. De stora rörelserna och förmågan till explosiva ökningar gör det dock oftast svårare för hästen att samla sig.

De grundläggande skillnaderna i de olika tidernas ridning kan kanske sammanfattas med följande:

Barock och renässans: Hästen dressyrutbildades först under lång tid, till den högre skolan, och sattes sedan i bruk i terräng och strid. Under renässansen, när ridning var blodigt allvar, var den absoluta lydnaden viktigare än balans och kroppskontroll. Under barocken blev istället konsten, och därmed balans och harmoni, viktigast.

"Modern dressyr", fältskolan: Hästen skall först göras lämplig att ridas i terräng, för att sedan, om det inte stör brukbarheten, dressyrtränas. Om hästen behöver träna något, till exempel förmåga att bära med vänster bak, skall detta göras i marschtempo, dvs. det skall kunna göras medan hästen brukas för transport, inte i former som kräver en ridbana.

Till dressyrformerna kan vi även räkna in westernryttarnas reining, den spanska vaquero-ridningen, den portugisiska gineta-ridningen, californiaskolan inom westernridningen och säkeret fler därtill.

Jag tror inte att mången ryttare kan sälla sig till en speciell ridstil. Jag har ridit hela mitt liv, och lärt mig saker från många håll. Denna smältdegel av intryck har format mig och min ridning. Det är viktigt att komma ihåg att man får sin kunskap från sina erfarenheter och från mästares ord.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]