Tävling : Dressyrallsvenskan

«Föregående -
10 juni 2018

Någon gång i början av 90-talet fick den lilla ridklubb jag var medlem i för sig att vi skulle ha ett dressyr-lag i dressyrallsvenskan. Vilken division å så minns jag inte, troligen lägsta. Det är inte omöjligt att det var min närvaro i klubben som triggade idén om ett dressyr-lag. Folk har av konstiga anledningar ofta trott att jag är duktig på att rida och många trodde nog att Kalle och jag var bra på detta med tävling. På träningarna hemma i ridhuset var han ju alltid avslappnad och gav ett väluppfostrat intryck.

Sagt och gjort. Lag blev det, två unga flickor och jag. Om jag minns rätt var min dåvarande hustru Lena med som lagledare. Vi anmälde oss till en tävling någonstans och sammanstrålade på parkeringen där.

Först var det ju en uppvärmningsklass. Jag kommer inte ihåg vilken klass, förmodligen LB. Eftersom det var lagtävling var det ju många ryttare på plats så förklassen tog en evig tid. Men så var det i alla fall dags för huvudklass så småningom. Jag betraktades som lagankare med ”all min erfarenhet” och skulle rida sist för att rädda upp lagets poäng. De hade nog inte koll hur Kalle brukade bete sig på tävling utan trodde att vi var en tillgång. Det var ju lika många deltagare i den klassen, så det blev en lång och seg dag.

Lena och jag försökte heja på lag-tjejerna genom att vara med när de red fram och kika på deras ritter. Tyvärr kommer jag inte ihåg vilka flickor det var. Efter hand som dagen gick märkte jag hur min egen ambition började svikta på grund av den långa väntan, och jag såg det lika mycket i mina lagkamraters ansikte. De vinkade hej då och åkte hem rätt snart efter sina ritter, först den ena och sedan den andra. När det så småningom var min tur att rida programmet, som nog var någon LA, var Lena och jag sedan länge ensamma kvar.

Lenas och min tro var ju att lag rider man tillsammans, så jag hade någonstans trott att mina lagkamrater skulle bry sig om min ritt, inte åka hem.

Jag kan inte minnas att lagkamraterna och jag någonsin pratade om denna dag i dressyrallsvenskans anda. Vi hade nog alla haft lika långtråkigt och fått nog. Det hördes aldrig mera något prat om dressyr-lag på klubben. Hade de bett hade jag nog ställt upp. Jag gillade den lilla klubben men samtidigt var jag väldigt glad att frågan aldrig kom. Tävling är ju alltid långsamma och sega dagar, och denna var nog segast av dem alla.

Hälsningar,
Markus Holst

Detta är inte från den tävlingen men det är i alla fall Kalle och jag på tävling i början på 90-talet.
10 juni 2018

Ser väldigt kompetent och trevligt ut!  Mvh Eva Ahlqvist 

[ Svara ]