Tävling : Jag vill inte bli bedömd

«Föregående -
15 maj 2018

Den lilla Pay and Jump vi var på fick mig att minnas mina tävlingsår. Det dök upp gamla minnen och känslor som legat undanstoppade i 20 år. När vi kom hem därifrån kände jag mig nöjd och avslappnad. Så kan jag inte minnas att jag kände det efter en dressyrtävling. Då var det trötthet, utmattning, besvikelse (det gick ju sällan bra) och funderingar på hur jag borde gjort istället och om jag verkligen skall bry mig om det igen.

En känsla som dök upp var hur jag förr under tävlings-ritterna övade på urskuldande kommentarer om det Kalle och jag gjorde på banan. Jag byggde upp en bild om att bli ifrågasatt efteråt, och visste ju att det under ritten satt en okänd människa (domaren) och i tysthet hade åsikter om det jag gjorde där inne. Jag övade bitska kommentarer medans jag red programmet för att kunna snäsa av folk som ville diskutera den där fyran jag fick.

Detta är minnen jag aldrig tidigare reflekterat över. Det har nog varit självklart att så känns det att tävla dressyr. Jag har nog aldrig känt mig stolt eller nöjd under en dressyr-ritt, mest kände jag mig uppgiven.

Denna Pay and Ride fick mig att förstå att jag inte gillar att bli bedömd. Här fanns inga resultatlistor, inga priser, ingen dressyrdomare som satte poäng. Det fanns inget som pekade på vem som var bäst och vem som var sämst. Jag slapp alla omdömen om det jag gjorde och kunde därför slappna av och känna mig nöjd efteråt.

Oviljan att bli bedömd gjorde att jag aldrig trivdes med proven i skolan, eller att få betyg i slutet av terminen. Dressyrtävling handlar ju just om att bli bedömd. En dressyrdomare bedömer och värderar allt du gör. Troligen är detta en del av min olust mot att tävla.

Samtidigt är bedömningen orsaken till att jag valde dressyr. Jag var med på tävling för att få reda på vad jag kunde. Jag trodde att dressyrtävlingen mätte min kunskap. Först flera år efter min sista start förstod jag att domaren bedömde min prestation just där och då. Hade jag begripit det hade jag nog långt tidigare tyckt att tävlandet var ointressant och kanske inte låtit mig hejas på i samma utsträckning.

Ironiskt nog var det alltså avsaknaden av bedömning som gjorde att jag valde bort de andra grenarna. Jag såg ingen vits med att tävla hoppning eftersom jag då inte fick med mig ett utlåtande hem om vad jag kunde och vad jag skulle lära mig mer. Inte heller förstod jag att bedömandet var en anledning till min vankelmodiga inställning till att tävla.

Så det som drog mig till dressyrtävlingen – var det som fick mig att inte trivas där. Denna bristande logik i mina tankar och känslor har blivit klara för mig först nu.

Hälsningar,
Markus Holst