Tävling : Sic transit gloria mundi

«Föregående - Nästa»
11 februari 2018

Jag lekte nästan aldrig med de andra barnen i skolan. Det gick inte, för jag förstod inte hur de lekte.

- Men gå bara in där och gör som de andra barnen, sade de vuxna men det går inte att göra som de andra barnen gör när man varken förstår vad de gör eller vad de vill åstadkomma. Ibland försökte jag vara med och blev strax åthutad av de andra barnen eftersom jag gjorde fel och förstörde deras lek.

Istället gick jag oftast bredvid dem i mina egna tankar och lekte mina egna lekar.

Dessa minnen dök upp hos mig nu när jag försökt tävla igen. Jag har försökt att begripa hur man tävlar, men det är något jag inte kan koppla. Jag har tittat på en del dressyr den sista tiden, i verkligheten och på Youtube, och tycker att hästarna mest går konstigt, inte alls som jag föreställt mig dressyr.

Just som med lekandet i skolan så klarar jag inte att förstå hur väl jag än får det förklarat för mig, troligast eftersom det inte går att förklara. Det är nog som att försöka förklara för en färgblind hur rött ser ut, med alla dess nyanser och varianter. Det går ju inte.

Så är det att leva med asperger: Man betraktar världen utifrån och lyckas aldrig förstå den så bra att man med självklarhet kan kliva in i den och göra det man vill.

Detta är en intressant upptäckt. Det förklarar fint varför min förra tävlingsvända, som ju varade i mer än 15 år, blev så ångestladdad och konstig. Om man inte förstår vad rött är, kan man inte rida ett program så bra att det liksom blir tävling och programridning av det. På den tiden var ju begreppet asperger inte känt så varken jag eller någon annan visste att det var därför jag inte klarade ut sakerna. Idag förstår jag att min omgivning inte kan förklara. Rött kan inte förklaras. Det måste upplevas. Och jag är socialt färgblind så jag kommer aldrig förstå de där koderna som alla andra liksom får till sig automatiskt.

Därför har jag packat ner mina tävlings-kläder i en påse och ställt undan dem. Det är inte roligt att leka lekar man inte förstår.

Det har varit en intressant vinter när jag planerat för min lilla tävling, men det har också skapat mycket ångest och många underliga samtal med vänner och bekanta. All den irritation och ångest som mitt tävlingsförsök gav, är inte värt det. Jag fortsätter att rida runt här hemma istället, och glatt ropa tjoho i galoppen på fältet.

Men det var en rolig liten dröm.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]

11 februari 2018

Bra insikt!! Vi är alla olika och jag har inte asperger men ( har en vuxen son med den diagnosen han rider på ridskolan i Kil) jag orkar inte tävla eller träna för jag blir sjuk i olika infektionssjukdomar ofta och sen måste både jag o hästen komma i form igen o det tar (och får ta) lång tid jag tror ändå att jag är friskare när jag lever hästliv och äger en egen häst. Du ska göra det som du mår BÄST av!! Lycka till!!

[ Svara ]

11 februari 2018

En lite tår av igenkänning rinner från mitt öga. Du beskriver hur mitt liv är och har varit. Asperger och ADD har jag. Tack Markus.

[ Svara ]

12 februari 2018

Så skönt Markus, man måste inte göra saker bara för att andra gör det.

det viktigaste är att man själv känner glädje i det man gör. Du kan ju drilla oss andra så kan vi åka ut på tävling.., väldigt SMÅ sådana för min del. Har inte råd att hänga med i några andra sammanhang.

fortsätt att vara som du är och klura med ridningen och utveckla det du brinner för.

så blir det glädje för dig och även för oss andra.

Ingela, vi kan ju fortfarande åka på små Pay and ride picknickar, så har vi världens bäste coach

[ Svara ]