Tävling : Att tävla Kalle

«Föregående - Nästa»
2 januari 2018

Kalle hade blivit 22 år när vi nöjt stod och tittade på varandra efter ett underbart dressyrpass - ett sådant där pass som man önskade att hela världen sett så de kunde dela glädjen över min häst.

- Vi måste ut bland folk igen, sade jag till honom, vi måste ut och visa oss och ha lite roligt och känna oss stolta igen.

Jag beslöt att åka på en helgkurs för Bent Branderup uppe i Rimbo på andra sidan av Sverige.

Kalle kunde bli nervös när han åkte, så jag började tränings-resa med honom, Han fick följa med på kvällarna när jag undervisade i nejden. Jag lastade på honom, satta mig i bilen och kände hur hela släpet skakade. Kalle var nervös. Det var han ofta när vi åkte iväg. Väl framme lastade jag ur honom. Kalle kastade sig ur släpet och sprang nervöst i cirklar omkring mig, i grimskaftet, med spetsade öron, vidöppna näsborrar och skrämd blick.

Så stod han med mig på ridbanan medan jag undervisade och snart åkte vi hem igen. På hemvägen var han alltid lugn. Då stod han och pillade med småsaker och klev lugnt ur släpet. Att åka hem var alltid OK, att åka bort var värre. Så hade det alltid varit, men det blev värre med åren.

Vi åkte iväg på kursen ändå. Jag hade i förväg bett arrangören att få rida först. Jag var rätt säker på att de andra skulle uppskatta detta, eftersom dagens första ryttare ju får gå iväg och sadla under pågående föreläsning, men det kändes acceptabelt för mig. Var jag först kunde Kalle gå in i ett tomt ridhus och känna sig lugn. Jag slapp ha en stressad häst som undrade vart den andra hästen tog vägen.

Det händer ju att man rider två stycken samtidigt på ridbanan där hemma, och det händer ju då att den ene känner sig färdig lite tidigare. Om denne då gick iväg så var det lika bra att avsluta Kalle också. Han blev enormt skärrad av att bli lämnad på ridbanan. Han blev lika skärrad om man delade på sig i skogen och red åt var sitt håll, eller om vi gick från en häst på ridbanan och skrittade ut ensamma.

Blev han lämnad på ridbanan sprang han spänt med huvudet högt och såg ut som om han sett en älg. Han blev påfallande upprörd och olycklig. Detta händer ju jämt på tävling. Man lämnar framridningen och tar sig till tävlingsbanan. Inget bra. Man kanske behöver vänta vid tävlingsbanan på att föregående häst skall gå ut. Inget bra. Kalle tog sig igenom månget dressyrprogram med en uppsyn som om han just sett en älg.

Älgar brydde han sig däremot inte om.

Var vi själva på ridbanan eller om vi red ut själv gick han fram överallt. Red man tillsammans var det också lugnt. Redan som treåring tog Kalle täten i skogen när han tyckte de andra mesade sig. Men att bli lämnad var inte hans grej.

Alla sade till mig att om han bara vänjer sig så blir det bra. Alla hade fel.

Under programmen gjorde han många saker för att skynda på det hela. Han lärde sig ju med åren hur programmen gick till. Vid ryggningen tog han en väldig fart bakåt så jag ibland inte fick stopp på honom på tio meter. Det blev underkända betyg. Han lärde sig ju också när programmen led mot sitt slut och gjorde riktiga omhoppningssvängar upp på medellinjen och en ordentlig tvärnit när han väl var vid sista halten. Det blev också underkända betyg.

Så skrittade vi nöjt ut från banan på hängande tygel och åkte nöjt hem.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]