Tävling : Att tävla rätt häst

«Föregående - Nästa»
Markus 1 januari 2018

Ibland blir man varse saker som skakar om hela ens värld – och som gör att man inte kan sova. I en diskussion nyligen fick jag veta att hästar som inte tycker om att tävla – skall inte tävlas. Det framstår ju så självklart när det väl är skrivet, men för mig var det en helt ny tanke.

Min gamle Kalle som jag tävlade på 80- och 90-talen tyckte inte om att tävla. Det förstår jag nu men jag förstod det inte då. Hans beteende på tävlingsbanan såg jag, och alla med mig, som att han var oriden och outbildad. Så Kalle fick tävla tills han var 18 år :(

På den tiden försökte jag ju vara professionell i hästeriet med eget ”tillridningsstall” och sådana saker. Min omgivning triggade mig att tävla i reklamsyfte. Jag var nog inte särdeles nödbedd. Att tävla Kalle var nog ingen bra reklam eftersom vi ju aldrig gjorde bra ifrån oss, men det var Kalle jag hade så honom fick det bli. Alla sade att om jag bara tävlade mer skulle allt lösa sig och Kalle vänja sig. Så ibland tävlade jag sex helger om året men Kalle vande sig ändå inte. Att göra av med Kalle och skaffa annan häst var en tanke omöjlig att tänka – den är lika omöjlig att tänka nu – så Kalle fick det bli på tävlingsbanorna. Jag red hellre Kalle än tävlade bra. Det valet fanns inte.

Jag såg ju på den tiden tävlingar som kontrollstationer på hästens utbildning till ridhäst och tänkte nog själv sällan tankar på att helt strunta i tävlandet. Det fanns ju på den tiden ingen plattform för den som ville rida avancerat men inte tävla, så tävling blev det. Att tävling var en smal specialnisch inom ridningen begrep jag inte. Jag såg det som mainstream-ridning och mainstream-utbildning i en naiv tro att tävling fanns för att kontrollera utbildningen av ridhästar och ryttare.

Min omgivning intalade mig också att man lärde sig så mycket på att tävla, men jag tyckte att det där papperet man fick med sig hem där det stod ”lite för fort” och ”korta tyglarna” var rätt klen kunskapsutdelning för allt jobb tävlandet tog, men jag trodde på dem som hävdade att man lärde sig på att tävla även om jag aldrig upplevde att kunskapen damp ned på mig under en tävling.

Långt senare förstod jag att det man förväntades lära sig på tävling inte var att rida utan var att – tävla. Hade jag begripit det tidigare hade jag kanske inte varit lika angelägen att tävla stackars Kalle.

Jag har tävlat några hästar till, före och efter Kalle. Av dessa kan jag hitta åtminstone en som tyckte tävlandet var helt OK. Han var lugn och oberörd inför situationen.

Nu när jag funderar på att tävla igen kommer jag noggrant ge akt på hur min lille häst verkar trivas, och ta beslut om fortsatt tävlande eller inte efter det.

Samtidigt måste jag tillstå att dressyr-ridningen och -tävlandet mister mycket av sin charm om vi formar det så det endast passar vissa hästar. Jag vill att dressyr skall uppmuntra folk att utbilda sina hästar - att utbilda alla hästar! Om endast vissa individer anses kallade blir det fel. Det är som att bestämma vilka hundar man skall öva inkallning på och låta resten vara ohanterade.