Mina hästar och jag : Ridhelg med framsteg

- Nästa»
5 april 2009

Ingela var hos mig i helgen, varför alla fyra hästarna blev arbetade. Vi konstaterade nöjt att våra hästar blir duktigare och duktigare. I det underbara vårvädret experimenterade vi lite med olika bett, med växlande resultat

Lille Taekwondo har i ett huj blivit en fyraårig hingst. Han är fortfarande den lille, gömmer sig forfarande bakom Blixten när det bli oroligheter och beter sig inte alls som en vild unghingst förväntas göra. Han har mått bra av att gå i en flock med tre äldre hästar som snällt talat om för honom att han faktiskt är minst. Ändå skall han kastreras, så det blire enklare att ha honom blad ston, vilket är lite besvärligt nu. Då blir han orolig. Ingela kommer väl att ta hem honom till sig, när sommaren närmar sig.

Taekwondo har haft lite svårt att acceptera bettet. Vi rider honom främst på hackamore, men har även ett stångbett på honom.. I helgen provade vi att rida med bara stångbettet, fast med dubbla tyglar. Det tyckte han inte alls om. Han grimaserade illa, och vågade just inte gå fram. Huvud och hals intog de märkligaste vinklar och böjningar. Så på söndagen var kapsonen på igen, och han fick ett bett med högre tungfrihet. Det trivdes han upperligt med, och gjorde sitt bästa "bett-pass" någonsin, utan att dra upp tungan, lägga den över bettet eller gapa.

Även min store trygge Robust är ju en bett-Putte som ägnar mycket tid åt att flytta runt bettet och dra upp tungan. Honom har jag ju under ett år ridit med ett portugisiskt bett med två tyglar. Det har fungerat betydligt bättre än tränsbett. I helgen fick han prova Kalles gamla spanska stång, med en rätt rejäl tungfrihet. Förvånad över nyheten, var han knappt ridbar de första minuterna, Han hade så mycket att göra med bettet att han inte riktigt märkte att Husee var med..

Jag förstod strax att det inte var den högre tungfriheten han tyckte illa om, utan bågen längst ned mellan skänklarna, en sådan som är på en del spanska bett. Den krockade med hans underläpp, och bara att den fanns där, gjorde ju såklart att han ville undersöka den med läpparna. När väl ridnignen blev mer igång och tygeln mer sträckt gick det bättre, för då låg ju inte bågen på läppen.

Robust har blivit betydligt trevligare att rida efter vintervilan, och kan även galoppera rätt frimodigt på ridbanan.

Till söndagen hade jag sågat bort den irriteranda bågen, varpå Robusten verkade riktigt nöjd med sitt nya bett. Det firade vi med vår första skogspromenad. Tjocke Blixten gick före med Ingela på ryggen, och Robusten lommade på strax bakom, mycket förvånad över att världen var SÅ HÄR stor. Det hade han ingen aning om.

Så var det också en hästätande fågel i en buske, som fick Robusten att tvärvända. Så nära marken har jag inte varit sedan 2004, men på något sätt kravlade jag mig upp igen.

Den högre tungfriheten var en succé även på Robust.

Blixtens piaff börjar bli riktigt fin. Vi lär oss båda två, och med Diamanten gjorde jag min först uppsuttna levad. Det var riktigt trevligt. Jag gjorde ju levader med Kalle också, men Diamanten gör dem mycket bättre, och det var en fascinerande upplevelse att känna hur hela han blev lägre, samitigt som hals och huvud kom närmre mig.

Jag försöker at hitta passage med Diamant och det är den första övning han inte försöker att forcera. Passage är jobbigt och tungt, vilket gör Diamanten lugn och målmedveten. Han tycker om att ta i och vara duktig, så passagen passar honom utmärkt. Problemet är att han gärna blir lite väl uppspelt efteråt, men det blir han ju med allt, stackarn.

Även har jag börjat öva terre a terre med mitt lille energipaket Diamant. Det ser han inte som någon större utmaning utan bara gör. Problemet är att få honom att förstå att terre a terre är hela grejen, att det inte blir något mer. TaT handlar ju, liksom piaffen och all annan samling, om att bygga upp reservenergi för kommande behov, och Diamanten tycker allt att vi skall använda den där energin till något. Att pumpa muskler till ingen nytta, är inte hans grej. Diamanten är en praktiker.

Jag har ju gjort en del courbetter för hand med honom, så förhoppningen är ju att kunna göra dem uppsuttet också. Först måste jag emellertid hitta en tydlig courbette-signal till honom. Han är fortfarande för osäker på vad hjälpen betyder. Från marken kan jag ju enkelt peta på med spöt på skanken, men det klarar man ju inte uppsuttet, så där har vi ett logistiskt problem att lösa.

Helgen avslutades med att Ingela och jag åkte till Hovsnäs och gick en promaned mellan de stora ekarna i 18 graders värme.

Hälsningar,
Markus Holst

6 april 2009

Det låter som om ni haft en riktigt härlig helg.
Här i värmland är det också vår, men några blommor har inte slagit ut hemma hos mig. Det är rätt mycket snö kvar.
Det där med hög tungfrihet känner jag igen. Sawanna var inte speciellt bekväm med bett alls i början och när jag skulle prova med en stång trodde jag att liten tungfrihet var vad hon ville ha, men tji fick jag. Hon trivs också bäst med rätt hög tungfrihet. Vet inte riktigt varför jag var så rädd för det, men det var jag. Det kanske hänger ihop med allt man fick höra om stångbett i allmänhet på ridskolan?
/Biggan

[ Svara ]

Markus 7 april 2009

Vi lär oss ju tidigt hur hemska stångbett är, men aldrig om hur bra de är. Det nämns ju aldrig i debatten varför man alls använder stångbett. Har ni tänkt på det? Hög tungfrihet är ju det värsta av alls, även det utan att någon kan säga varför.

Jag vill försöka lära mina elever hur de olika grejorna fungerar, så att de med kunskap kan använda dem när de behövs. Det är kunskap!

[ Svara ]