Mina hästar och jag : Hopp om hopp

«Föregående -
20 juni 2018

Långfredagen 1995, möjligen 1994, vaknade jag på sjukhus. Jag hade hopptränat vårt avelssto, och det hade tydligen inte gått så bra. Jag hade ramlat av och fått min tredje hjärnskakning.

Efter det har jag inte hoppat, mer än små stockar. Jag blev egentligen inte rädd för att hoppa, det är mera att möjligheten aldrig har dykt upp. Jag red mest ensam och hade inga hinder under lång tid efter det, så det blev aldrig hoppat.

På vintern 2004 började jag känna mig lite hoppsugen igen, för att roa mig och mina gamla Kalle, 23 år. Kalle dog den vintern, innan det blev hoppat. Efter det har jag inte haft någon häst som varit lämplig att hoppa med, så det har helt enkelt inte blivit hoppat sedan den där olycksaliga dagen 1995, och jag har inte heller saknat det.

Nyligen skrev jag om mina minnen från hopptävlingarna på Strömsholm. Det fick mig att minnas de goda sprången jag tog där. Trots att jag har mest dåliga minnen från hoppundervisningen där så fanns det ju även ljusa stunder.

En av de känslor som dök upp när jag skrev var känslan när vi hoppade barriärhoppning, alltså sex stationator i rad med 11 meter emellan. Jag minns den härliga känslan när hästen kom upp under mig och tryckte i stigbyglarna så jag blev komprimerad i en låg hoppsits över hindret. Detta hände igen och igen. Två språng – kompression – två språng – kompression Jag undra var den känsla kan upplevas annars. Kanske i en puckelpist?

Jag kände att jag vill känna detta igen. Jag vill hoppa så stort att jag känner hur hästen kommer upp under mig och jag får fälla ihop mig för att följa i språnget.

När jag fick Pirre 2016 började jag hoppa lite, fast det blev kryss på 30 cm. Mer vågade jag inte och vi hade rätt kul ändå, Pirre och jag. Sedan har ju Pirre mest varit skadad eller så har det varit vinter, så det har åter gått två år utan hoppning. Nu har jag ju även Bugatti som nog gärna hoppar med mig.

Nu börjar jag känna ett sug efter att hoppa högre än 30 cm på mina två fuxar. Jag vill hoppa så högt att det känns som ett språng och uppleva det härliga trycket i stigbyglarna. Hur högt det är vet jag inte. Jag får höja efter hand som modet kommer tillbaka, och känna när det känns som jag vill. Då behöver jag inte höja mer.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]

Så här hoppar jag nu

Så här hoppade jag 1983. Det vill jag göra igen.