Jag har sprungit på en helt underbar bok nyligen, Ridkonstens historia av Charles Chenevix Trench, utgiven 1970. Detta är inen bok om konsten att rida utan handlar om ridningens historia under fyra tusen år, allt ifrån Xenofons tankar, Julius Ceasars kavalleri, beridna bågskyttar till cowboyer och conquistadore och vidare till dagens ridning i högre skolor, jaktryttare, jockeys o hoppryttare. Både användningen av hjälpmedel såväl som sitsens förändringar genom tiden visas på. Kapitlet om " den systematiserade ridkonstens pånyttfödelse" handlar om skänkelns och handens olika verkningar beroende på hur hjälpen ges.
Stundtals hittar man riktiga gulkorn och får sig ett gott skratt eller vad sägs om dessa goda råd i ett hinduiskt reglemente från 1300 talet, inför hästköpet; " olycksbådande tecken- blå tänder, hårbevuxet skap, horn på huvudet, mer än fyra ben, dålig kroppslukt och benägenhet att ströva omkring på nätterna." Om hovar och ben sammanfattas det enkelt- "de får inte vara halta!"
Boken har en hel del fina illustrationer och fina foton på såväl de högre skolorna som fornfynd, uppgrävda bett, stigbyglar och funna sadlar.
Om ni inte har boken, försök få tag i den på antikvariat! Jag hittade den så och den är värd vartenda öre!!!
