Inspiration : Funktionalistisk minimalism

«Föregående - Nästa»
7 februari 2018

Jag läste för många år sedan en artikel om funktionalism. På bild var två gamla räknesnurror. Den ena var av äldre modell med ett utsirat plåtskal med guld-detaljer. Den yngre var räknesnurra rakt av. Det som behövdes för uppgiften var med – allt annat var borta.

Långt in i själen kände jag mig lugn av artikeln. Så skall det vara, kände jag. När saker fungerar blir de vackra. Vi behöver inga utsmyckningar.

Funktionalismens tankar hade präglat mig långt innan jag kände till begreppet. Jag har alltid velat skala av allt onödigt för att längst inne hitta det som är det väsentliga. Därför har jag som ridelev alltid varit väldigt frågvis. Förklara för mig inte bara HUR man gör en öppna utan också vilka bitar av den man kan plocka bort utan att funktionen går förlorad.

Senare lärde jag mig om en annan konstinriktning: Minimalismen. När jag väl blev varse den märkta jag att även det begreppet har präglat mig genom åren.

Minimalism och funktionalism hänger ihop för mig.

  • Vilka remmar på ett huvudlag kan man plocka bort utan att funktionen går förlorad?
  • När behöver man rida med benskydd och hur kan det styrkas att de behövs?
  • Hur mycket av en sadel kan man plocka bort utan att sadelns funktion går förlorad?
  • Hur tränar man med enklast medel upp en häst?
  • Hur lite kan man rida utan att hästens förmåga försämras?

Sådana saker har jag alltid funderat på. Därför passade den tidiga akademiska ridningen bra. Där bestod huvudlaget av en rem över nacken. Ingen red med benskydd. Nästan ingen häst var skodd, och de flesta verkade klara sig lika bra ändå. Snart blev istället akademiskt liktydigt med prunk och prål. Det blev väldigt utsmyckade sadlar och än mer utsmyckade träns, och jag kände mig lika vilsen som vanligt.

Själv gick jag åt andra hållet och skapade mig sadlar utan bom, utan vulster och utan kåpor. Främst gjorde jag det i experimentsyfte, och inte gjorde de sadlarna att jag red sämre än tidigare, och mina hästar gick inte heller sämre. Alltså var allt utanpåverk onödigt.

Att jag funderar på hur lite man kan rida betyder inte att jag vill rida lite. Jag tycker om att rida mina hästar, men i en strävan att inte överträna dem utan få maximal effekt så funderar jag ju var gränserna gå. Jag har ju hellre två vältränade hästar än en övertränad.

Genom livet har jag såklart gått vilse ibland och trott på trender och omgivningens kommentarer. Som ung hade jag ju mina hästar skodda och red dem med både snokrem och lindade ben. Under den akademiska eran red jag för mycket med stångbett, visst gjorde jag det. Men de tider av livet jag vågat gå min egen väg – och det är ju den längsta tiden – har jag alltid minimerat allt.

När jag nu är i tävlingstankar hamnar ju denna inställning på sin spets. Dressyrtävling handlar ju om att framhäva sig, att skryta och imponera. Det är svårt att göra med en funktionell, minimalistisk ridning. Då krävs det ju snarare att man maximerar allt. Man skall på tävling rida sin öppna ”av bara den” långt bortom den nivå som duger för att öppnan skall träna hästen.

Den typen av maximering kommer inte naturligt för mig och jag klarar inte att reda ut hur man gör för att liksom imponera med en rörelse. Fick jag för mig att tävlingssatsa ”på riktigt” vore nog detta något jag behövt lära mig.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]

Huvudlag med en enda rem. Sadel utan kåpor och vulster. Diamanten är barfota med oklippt man och svans. Jag rider i vanliga jeans. Detta är funktionell minimalistisk ridning.