Min akademiska resa : Drömmen blev till sand

«Föregående - Nästa»
22 mars 2018

Med åren märkte jag att våra löften om att förändra världen som vi avgivit i vinångorna på Bents kurser glömdes bort när kurserna var slut och alla åkte hem. Istället för att bejaka att alla hästar kan vara med, kom mina bekanta med nyköpta ”barockhästar” på kurserna. Det var tydligen andra som skulle rida de udda hästarna, inte vi som gått i bräschen för det. Själv hade jag köpt en liten fjording för att visa världen att man kunde ha kul med en sådan också.

Den inledande enkelheten försvann. Istället för huvudlag som bestod av en enkel rem dök det upp allt prunkigare iberiska huvudlag, ”barockhuvudlag”. Istället för rutiga strumpor och klumpiga kängor började det dyka upp ridkjolar och färggranna teaterkläder i 1700-talsstuk. Sådana kläder reds det prov och uppvisningar i.

Förvisso. Spanska ridskolan rider uppvisningar i konstiga kläder. Cadre noir rider också uppvisningar i konstiga kläder. Det finns fler institutioner som rider uppvisningar i konstiga kläder. Det gör faktiskt tävlingsryttare också. Det behöver inte vara fel i att rida i konstiga kläder – men jag tycker inte om det. Jag vill ha enkelhet, en enkelhet där ridandet framstår som det centrala, inte utstyrsel och hästval. Själv red jag i jeans och grova gummistövlar. Det gick bra.

Proven till Bernts riddarorden krånglades till. Vi som tidigare varit välkomna att rida riddarprovet skulle nu först göra ett longerprov, efter det ett ”väpnarprov” (typ LC) och sedan bli rekommenderade av vår tränare (som själva måste vara riddare) att få rida riddarprovet. För mig blev det därför ännu mer ointressant att försöka engagera mig i riddarordern.

Jag hörde rykten om hur ridlärarkolleger började kräva av sina elever att visa fullgott arbete från marken innan de fick rida sina egna hästar. För mig som vill möta eleven där den står och utveckla i den riktning eleven själv vill gå lät detta väldigt främmande. Jag upplevde det som att förminska eleven och tala om hur svårt akademisk ridning är, istället för att göra ridningen och kunskapen lättillgänglig. Jag började känna att det för mången akademiker – kanske även för Bent – verkade viktigare att hitta på egna sätt att rida på och egna metoder att hävda sig med. Det verkade viktigare att rida akademiskt än att rida bra.

Jag försökte diskutera detta och andra organisatoriska frågor med ridderskapets svenska representanter. När får vi igång en svensk organisation, frågade jag, när kommer en gemensam handlingsplan? Säg till, jag är på, jag har väntat länge nu.

Svaren var mest förvånade kommentarer. Ingen verkade förstå vad jag menade. Jag trodde jag var delaktig i en rörelse som skulle utmana etablissemanget och slå dem med häpnad över att vi gjorde sakerna bättre. Den akademiska rörelsen nöjde sig med att rida själv och rida annorlunda. Någon gemensam organisation och handlingsplan verkade ingen intresserad av.

Då var inte jag intresserad av det akademiska längre. Jag klev av.

Hälsningar,
Markus Holst

22 mars 2018

Du har din klarsynthet och ditt sunda bondförnuft. Ser varje häst som en häst och utgår därifrån oavsett ras eller storlek.

Det är mycket som kan förblindas med flash och flärd... men glöms grunden bort och glädjen i det man gör här och nu. Så är det i mina ögon bara ett luftslott som blivit byggt.

ser dig som min främsta mentor och det är så lärorikt att sitta och prata och umgås med dig och din underbara Ingela. Om det måste vara märkvärdigt och man måste ha den och den utrustningen som kostar multum. Så vill inte jag heller vara med.

viktigt är att ha en frisk häst med väl tillpassad utrusning sen är det bara att sätta igång och träna.

vägen är målet och alla guldkorn man hittar på vägen ska få förgylla tillvaron. Så helt plötsligt sitter man på sin halv blinda gamla travmärr och rider skolor i bärighet och form. Det var det ingen som trodde inte ens jag.

frågan är vilken häst jag utvecklats mest på.

min gamla halvblinda travmärr...

eller Winston min fina Kwpn vallack, som var ridhäst när jag köpte honom ( jag älskade honom och han var en helt fantastiskhäst som tyvärr fick avsluta i förtid).

Men travmärren, Svala... superstressad, blandade 5 gångarter, kastade sig bakåt och vände... att få henne i sans och balans och att renodla hjälper och balansera sitsen. Så känslig och så lyhörd. Tänk vilken ridutbildning hon gett mig, både psykiskt och fysiskt. Och vice versa.

så... guldet blev till sand.....

kanske det, men sand eller sandjord kan du odla i.

det kan du inte med guld.

 

kram Cia

[ Svara ]

22 mars 2018

Jag känner igen mig och även i andra sammanhang. Det är nog en mänsklig företeelse, det som beskrivs i bröderna Grimms tolkning av Råttfångaren i Hameln och H.C. Andersens Kejsarens nya kläder. Man blir mer besviken på alla följare som lojt hänger på utan att tänka själva. Ledaren av klanen blir som en hyllad popidol som kan uppföra sig precis hur som helt för att man är konstnär och lite excentrisk. När ridningen går bra så ska jag alltså köpa hatt och odla mustasch! Hö hö ... fortsätt skriva Markus, dina erfarenheter och berättelser är av stort värde!

[ Svara ]

22 mars 2018

Jag har ridit för Bent, men blev av med min plats när en av riddarna tog över arrangerandet och bestämde att det bara var hens elever som skulle få ridplats (jag red för en annan riddare). Sen har jag fortsatt med samma tränare, som valde att inte uppdatera sitt riddarprov utan istället skapade sin egen variant av den akademiska ridkonsten. Jag är mycket nöjd med det.
Kostymridning på flashiga hästar har aldrig varit något för mig. Jag rider mina kallblod, och ser hur allt fler i den inre kretsen skaffar PRE eller lusitanos. Varför? Dressyren ska ju vara för hästen - inte tvärtom.

[ Svara ]