Myter och folktro : Att lyfta sig i håret

-
8 mars 2010

Jag har en bekant som på sin hemsida www.faktoider.nu roar sig med att sakligt och noggrant ta död på alla de underliga myter och kvasiföreställningar vi människor häller oss med. Han redogör mycket noga för att man på medeltiden inte trodde att jorden var platt, att vi aldrig har haft något regemente beridet på älgar och att strutsen inte sticker huvudet i sanden, med många fler saker. Ibland har jag funderat på att göra en likadan sida med hästrelaterade saker. Ryttare är ju bara människor och därför uppkommer ju mängder med sådana rykten och vanföreställningar även i hästvärlden.

En gång  frågade mig en elev om hur man skulle bete sig om man red på en lerig åker. Stallkompisen hade hävdat att man då måste ge hästen ett ordentligt stöd, så den inte trillar. Det var mycket enkelt att övertyga min elev om felaktigheten i detta.

Idén att hästen skulle behöva denna typ av "hjälp" är inte ny. Det diskuterades redan under tidigt 1800-tal hur ryttaren genom ett tygeltag uppåt just när hästen landar efter ett hopp, hindrar att hästen går omkull. Så vi har samma fördomar nu som för 200 år sedan. Troligen håller stallkompisen som red på den leriga åkern med om, att när vi hoppar skall vi ge hästen frihet att röra huvud och hals  för att hålla balansen. Då hade stallkompisen två kunskaper att välja på när hon skulle rida över åkern. a) hästen behöver frihet i huvud och hals för att kunna balansera, och b) vi skall ge hästen ett stöd på tygeln.

Tyvärr valde hon fel. Om vi plockar bort ryttaren och ersätter tygeln med inspänningstyglar, ser nog de flesta hur galet det är. Ingen tror nog att en inspänd häst har lättare att hålla balansen. Där blir det tydligt. Hästen alltid har varit häst längre än någon ryttare har varit ryttare, varför hästen alltid har bättre förmåga att kontrollera sin kropp än vad någon ryttare har. En sträckt tygel i en obalanserad situation fungerar som om våra armar vore fastspända: Vi trillar lättare.

Bästa sättet att hjälpa hästen med balansen är att ge hästen full frihet och se till att själv hålla balansen utan att vara i vägen.

Varför dyker då sådan här kvasikunskap upp, igen och igen och igen? Jag tror det beror på att vi skaffar oss som passar vårt beteende.

• Har man tröttnat på sitt rostande järnbett är det ju rätt förståeligt att man skaffar sig argument att inte använda det genom att hävda dess farlighet.
• Alla känner sig tryggare när man får hålla fast sig i tygeln, och naturligtvis letar man då argument för att det är bra att göra så.

Sådana saker sker naturligtvis omedvetet. Jag tror inte någon ryttare om att vara så synisk så att man aktivt konstruerar dessa självbedrägerier.

En annan sak som frambringar kvasikunskap är tron att alla andra kan så mycket bättre. Man tror lätt att om någon har skrivit en bok, måste han ju kunna jättemycket. Man tror lätt att om någon säger något obegripligt verkar det nog obegripligt för att jag är korkad. Om något verkar svårt, måste det ju vara rätt. Ibland har jag försökt att diskutera folks hävdande av kvasikunnande med dem. Tyvärr leder det till att när deras argument tar slut blir de arga på mig. Den frustrationen är lätt att förstå. Ju mer tvärsäkra folk är, desto argare blir de när man avslöjar dem.

Om något verkar ologiskt, är det oftast ologiskt. Om något verkar fel, är det oftast fel. Det finns dock stora historiska misstag som visar att detta inte är allmängiltigt, men som ett utgångsläge för att lära sig att rida duger det gott.

Om ni litar mer på ert eget omdöme än på vad folk i er omgivning hävdar, blir det mycket lättare för er att lära er ridning.