Myter och folktro : Rudebeck, Atlantis och ridkonst

«Föregående - [ Skriv ny artikel ] Nästa»
Markus 3 december 2010

När jag är iväg med min husvagn sitter jag på kvällarna och läser en bok, ”Atlantica”. Den handlar om den framstående professorn Olov Rudebeck som var verksam vid Uppsala universitet på 1600-talet. Rudebeck var en man med internationellt rykte. Bland annat upptäckte han lymfsystemet och var den första som beskrev detta. Han var mycket driftig med att utveckla universitetet och på alla sätt en framstående vetenskapsman.

Dock är han mest känd för sina irrfärder. Han fick fatt på gamla nedteckningar av de gamla vikingatida sagorna. Ni vet, Havamal, Heimskringla, Eddan och allt vad de heter och som beskriver Nordens äldsta historia. Rudebeck slogs av vad allt där var likt berättelserna från antikens Grekland.

I boken beskrivs hur det långsamt går upp för Rudebeck att Sverige måste vara civilisationens vagga. Med god vetenskaplig logik, åtminstone med 1600-talsmått mätt, bevisar han systematiskt att så är fallet. Hans upptäckter var så häpnadsväckande att det spädde på hans dåtida popularitet. Han fann att det mytomspunna Atlantis måste vara, just det: Sverige!

Jag har bara läst den första fjärdedelen av boken än, så för att få ett hum om vart det hela förde, läste jag ett kapitel i slutet, där författaren beskriver vad Rudebeck begick för misstag, vilka misstag som ledde in honom på denna underliga resa. Enligt författaren var Rudebecks största misstag att han ignorerade argument som pekade i en annan riktning än den han ville nå. Han lyssnade inte på mot-debattörer utan såg den fina logiken i sina egna tankar och ansåg därför, oprövat, att de andra hade fel.

Detta satt jag och tänkte på när jag körde hem dagen efter i årets första snö. Just det fel som Rudebeck gjorde görs om och om igen i häst-kretsar. Detta misstag följer med varje ny mode-nyck. Vi har sett det bland strasser-metodens anhängare och i NH när det var nytt, och jag ser det även inom den akademiska världen.

Jag ryser varje gång jag hör någon säga att de rider endast enligt Bent Branderups lära. Det är att sluta utvecklas. Det är att göra samma misstag som Rudebeck. Det är att underkänna argument från andra håll just för att de kommer från andra håll.

Vi måste alltid lyssna på allt som sägs, och vi måste undersöka allt som sägs, inte bara det vi vill höra, för att se om det stämmer. Även måste vi granska argumenten från vettigt håll för att kontrollera om de även denna gång är vettiga. Det bara då vi kan utvecklas!

Det som fungerar är alltid rätt, oberoende av vem som säger det.

3 december 2010

Jag håller inte med. Jag rider enbart enligt "Bent Branderups lära", till största delen förmedlad av flera av hans elever. Det betyder inte att jag inte lyssnar på andra "läror" och lärare. Det betyder bara att jag hittills inte har hittat någon annan som är lika intresserad av att lära sig mer, och lika intresserad av att utveckla sin "lära". Inte heller lika bra på att förklara logiskt orsakerna till olika önskade beteenden (t.ex. hjälper eller form hos hästen).
Jag har nu följt Bent under flera år och har med tiden, efter att ha varit ganska skeptisk, blivit djupt imponerad, framför allt av hur bra han är på att utvecklas, d.v.s. att erkänna att han har fel. Och ja, visst måste vi hela tiden ifrågasätta det vi gör. Det är just därför jag fortfarande följer Bents "lära". Den har hittills tålt mina ifrågasättanden alldeles utmärkt, jämfört med övriga "läror" jag har kommit i kontakt med. Det betyder inte att jag håller med om allt Bent säger, men tillräckligt.
Jag kan också se hur mina olika lärare utvecklats under de här åren, under Bents ledning. Och nej, de är inga okritiska beundrare av Bent Branderup. Ibland kan de vara väl så kritiska, och de håller sig också ajour med vad som händer inom andra kretsar av akademisk/barock/klassisk ridning. Men de återgår hela tiden till Bent av ungefär samma orsaker som jag gör det.
Markus 4 december 2010

Det var inte Bents kunnande jag kritiserade, utan den bland folk så allmänna oförmågan och ibland oviljan till logisk källkritik. Jag stöter på den ofta, även i akademiska kretsar. Därmed inte sagt att det gäller alla som hänför sig till denna kategori.
Jenny 4 december 2010

Det är väl tyvärr så att vi gärna vill ha en "guru", en person som kan berätta för oss vad som är rätt och fel så att vi själva slipper tänka eller ta ansvar.
Och de flesta av oss trivs ypperligt i "guru"-rollen och får vi den tackar vi och tar emot, är det sedan någon som försöker ta ned oss från vår pedistal så slåss vi för allt vad tygen håller för att få fortsätta att leka gud.

Det är konstigt nog fortfarande så att det ibland sker vetenskaplig forskning där man bara accepterar resultat som pekar i den riktning man vill och får man bevis för att man är fel ute bortser man ifrån dem. Detta gör alltså vetenskapsmän och kvinnor som egentligen är tränade till att bedömma resultatet från bevisen, så inte är det konstigt att detta händer bland lekmän och lekkvinnor utan en forskarutbildning.
Jag tror också att det oftast är "nya" ryttare som hoppar på nya trender, de som har prövat sig runt tidigare kommer på tåget senare när de flesta av "dumheterna" har försvunnit, eller så är det bara något jag inbillar mig?
10 december 2010

Jag tror på att plocka till sig godbitarna ur alla discipliner och "nymodigheter". Med nymodigheter menar jag inte den akademiska ridkonsten som är urgammal :-). Men den har ju blivit en "trend" som växer hela tiden till min glädje. Och jag tror att själva tanken i AR är att man lär sig att tänka själv. Man känner efter lite mer och känner vad som passar hästen och sig själv som ryttare. Har jag fel? Jag tror att man märker själv när man slutar att utvecklas. Då är det dags att göra en förändring. Eller så kanske man är nöjd där man är? Icke att förringa.

Jag själv rider enligt Bents lära genom min tränare Christofer Dahlgren i Hällekis. Med en tränare som Christofer som är oerhört ambitiös själv och otroligt engagerad i sina elever så har jag svårt att tro att någon skulle stagnera...:-) Jag känner mig oerhört inspirerad varje gång jag varit där och jag och min häst har ändå kommit ganska långt tillsammans.

Jag har också egna elever. Jag har alltid varit öppen med dem att jag kan hjälpa dem så långt som jag själv har kommit, men förhoppningsvis så utvecklas jag själv i samma takt som dem, så jag hoppas ett de inte kommer ifatt ;-). Som tränare måste man behålla ödmjukheten, och känner man att man inte kan ge tillräckligt så bör man dra sig ur med värdighet. Den dagen en tränare tappar inspirationen har han/hon nog gjort sitt. Så länge lågan brinner klart så har man massor att ge!

M.v.h Annette Nilsson


www.stalleskelid.zoomin.se