Myter och folktro : Bettstorlekar och folktro

«Föregående - [ Skriv ny artikel ] Nästa»
Markus 30 mars 2010

Jag lärde mig som pojk att bett får inte vara för smala. Ofta visades ”ardennerbett” upp som avskräckande exempel. Säkert har ni alla sett sådana bett hänga på gamla gårdar. De är oftast onekligen tunna. Inte vet jag om ardennern led av det, men det fick jag höra som barn.

Vad leder de till, om man vet att bett inte får vara för tunna? Såklart köper man det bett som är lite tjockare än de andra. Detta märker såklart handlaren, och börjar ta hem tjockare bett. Samtidigt ökar ju den normala bett-tjockleken i stallen, men eftersom alla fortfarande säger att bett inte får vara för tunna fortsätter osäkra hästägare att köpa det tjockare bettet varpå handlaren tar hem än tjockare bett.

Så höll det såklart på, tills det runt 1980 fanns såväl träns- som stångbett som var 22-25mm tjocka. Det förkekom att folk använda vanliga tränsbett som bridong vid kandar. Då började man förstå att betten nog var i tjockaste laget. Då händer såklart det magiska att folk till varandra börjar säga att bett får inte vara för tjocka varpå folk köper tunnare bett varpå handlarna tar hem tunnare bett, så är karusellen igång åt andra hållet. Till slut såg vi bett på markanden som var nere på de gamla ardennerbettens dimensioner.

Då började det återigen heta att bett får inte vara för tunna…

Samma sak har jag sett med bettens längd. Som pojk lärde jag mig att bett får inte vara för korta för då kan de klämma. Det skulle gärna vara 1-2cm bett utanför munnen. Stångbett skulle vara lite kortare så tungfriheten låg mitt i munnen. Men så blev det modernt att bett får inte vara för långa, varpå betten har krympt och krympt. Jag får ibland mail från hästägare, oroliga över att bettet verkar vara en halv centimeter för långt. Vetskapen att bett inte skall vara för långa gör att de hästar som i min barndom gick med 13,5cm tränsbett nu går med 9,5cm tränsbett. Nu måste stångbetten vara längre än tränsbetten, för att inte klämma.

Jag vågar hävda att vi inom en tioårsperiod kommer att se en tendens att bett inte får vara för korta varpå de ökar i längd igen tills de är alldeles för långa.

Varför blir det detta pendlande i längd och bredd på betten?

Ett av svaren är vår ständiga oro för att göra fel. Ett annat är att ingen säger vad som är lagom. Här, som på de flesta andra områden inom ridandet, önskar jag att det fanns någon forskning att luta sig mot, men det gör det just inte. Vi hör att bett inte skall vara för långa och inte för korta och inte för tjocka och inte för smala, men ingen kan säga vad som är lagom. Ingen säger vad man skall utgå från, när man jämför.

Samma diskussioner går det om formen på bett. Ibland skall de vara tredelade, ibland odelade. Ibland skall tungfiheten vara hög, och ibland inte alls. De flesta hävdar något men få kan säga varför.

Sammanfattningsvis kan vi säga att ingen verkar veta och att den kunskap som eventuellt finns, försvinner i ryktena.

Mitt råd blir att fråga din häst. Prova alla bett du kan komma över, och se hur denne upplever betten. Det bett som det fungerar bäst att rida med, är det bett som hästen vill ha, oberoende av ifall det stämmer med rådande folktro eller inte.

31 mars 2010

Det finns så mycket tro och tyckande i samband med bett och tillpassning.

Faktabaserad information kommer inte ut ordentligt.
Det bästa tycker jag, vore väl om veterinärer/tandutbildade/ridinstruktörer gick ut större och talade om för folk HUR man hittar ett passande bett till hästen. VAD man ska ta hänsyn till, HUR man känner när bettet är lagom högt och framför allt: Att man måste lyssna på hästens reaktion. De allra flesta hästar visar väldigt tydligt när de trivs med ett bett eller inte. (både med modell och hur/var det ligger i munnen) Hästens reaktion måste man ta hänsyn till.
Den är mycket viktigare än att man tex ska räkna veck i mungiporna som var populärt för rätt länge sedan. (och vissa som går emot det säger inga veck istället, vilket blir lika fel) Hästarna är ju individer och olika fysiskt. Ridskolorna har ett rätt stort ansvar här, liksom de som utbildar instruktörerna.

Jag var "drabbad" av folktron när det gäller stångbett.  När Hanna ville att jag skulle börja med stång kände jag motstånd i hela kroppen, men då letade jag upp läsning i ämnet och när jag lärt mig mera om stångens funktion såg jag helt annorlunda på det. (Jag hade en hel del felaktig "kunskap" i ämnet.)

Markus 31 mars 2010

Jo, jag håller med dig, men frågan är vem som skall ha ansvaret för detta. Nu var det många många år sedan jag gick på Strömsholm men instruktörerna där är ju lika mycket människor som vi andra och är omgivna av samma folktro. Man blir ju inte heller instruktör på Strömsholm pga sin insats som forskare, utan oftast pga sin skicklighet som ryttare.

Idag finns ingen institution som kan ge oss tillräcklig kunskap om detta.

För några år sedan hamnade en veterinär i ljuset för sin forskning om bettets inverkan på tänder och munhåla. Han fick många att släppa på nosgrimman, poch än fler att använda korta, oledeade tränsbett. Han ansåg att nosgrimman (den engelska) skavde mot tänderna vid tygeltagen, och att det oledade tränsbettet inte var lika illa för hästens tänder. Han har säkert rätt i detta. Vad han däremot glömde tala om för adepterna var att det oledade tränsbettet knappt gick att rida med. Det blev för trubbigt, okänsligt och dragigt.

Han löste ett problem, men gav oss ett annat. Det visar hur svårt detta är.

31 mars 2010

Ja helt enkelt är väl inte detta. Vad är det när det gäller hästar och ridning? Men Strömsholm har ju trots allt ansvaret för utbildningen av instruktörer. Då måste man väl kunna ställa rätt stora krav på vad de lär ut och att det finns belägg för det? Likadant med all kurslitteratur egentligen. Det borde finnas krav på att litteraturen är korrekt och vetenskapligt baserad så långt det är möjligt.

På tal om bett så satte jag på Sawanna ett vanligt tränsbett för ett par veckor sedan. Har faktiskt inte ridit med det på ett par år. Hon funkade utmärkt på det, trots alla beska kommentarer jag fått från "förståsigpåare" som menat att jag skulle förstöra munnen på henne när jag bara red på stång. Inte då.
Sen skulle jag önska att ridskolorna i större utsträckning lärde sina elever hur man faktiskt handskas med bettet så ryttarna inte lärde sig hänga i tyglarna så mycket, men det är förmodligen ett önsketänkande.

 

Markus 31 mars 2010

Tyvärr ser ju de flesta inte saken i det ljus som du och jag gör. Jag vet inte vilken status Strömsholm har idag och inte heller på vad sätt ridlärarutbildningen där bedrivs, men det skulle samtidigt förvåna mig om det ändrats särdeles mycket sedan min tid där. Då var ju utbildningen uppbyggd runt att göra oss till tävlingsryttare som undervisade, inte till kunniga instruktörer. Vi red och red och red. Teoridelen bestod av en timma i veckan, fördelad på de ridlärare vi hade, och var banalt basal. Utbildningen i pedagogik var mycket blygsam och hölls av ridskolans ridlärare, inte av personer utbildade i pedagogik.

Jag tror inte någon skulle förstå vad vi menade. Lite raljerande vill jag hävda att förbundet mäter nivån på ridkunnandet i landet i hur många mästerskapsmedlajer Svenskar vinner. Det finns ingen vilja att reda ut saker av den art som vi här diskuterar.

Du kan se detta i hur konservativ man är på andra områden. Sadling och betsling på dressyrtävling är ju ett underbart exempel på detta, där det mer handlar om att vara konservativ och följa internationella regler, än att med sportens hjälp utveckla utrustningen till något mera ändamålsenligt.

1 april 2010

ja en och annan insikt har kommit till mig med ålderns rätt (tror jag) Med lite erfarenhet och åtminstonde en vilja att försöka hitta svar kommer man framåt. Jag hade ju aldrig kunnat ha en sån här diskussion när jag var 20, det är jag rätt överygad om. (för då var jag övertygad om att jag kunde det mesta redan)
Jag vet inte heller hur det är på Strömsholm. Hur undervisningen är upplagd osv. (Jag kom ju inte ens dit), men vi kan väl i alla fall hopas att de blivande instruktörerna får mer än en timmes teori i veckan. Sen är ju ridsporten minst sagt stelbent och väldigt konservativ som du sa, så det är inte lätt att veta.
Det är väl bara att hoppas att så många ryttare som möjigt fortsätter att tänka själva, vara kritiska och har en vilja att finna svar och öka sina kunskaper.

Markus 2 april 2010

Just vad gäller bettets storlek, tror jag vi kan konstatera attd  t inte har så stor betydelse. Där är det mer amodet än behovet som styr förändringar. Men med kunskap i ämnet skulle vi åtminstone lugna oroliga hästägare, och spara pengar åt folk.

Bättre vore, om det forskades mera på betts form och funktion. hur rakt eller böjt skall ett tränsbett vara, är en intrwessant fråga. Hur skall en tungfrihet se ut för olika hästar, är nästa sam som borde forskas runt. Och framför, allt, hur FUNGERAR de olika betten? Om vi finge folk att lära sig skillnaden mellan stång och träns, vore mycket vunnet får mången häst. Jag möter fortfarande rätt ofta folk som tror att skillnaden är att stångbett är "skarpare" eftersom alla, tydligen, fortfarande främst talar om hävstångseffekt och tungfrihet, istället för att fundera i vilka olika riktningar betten rör sig i munnen och därmed påverkar munnen..

Jag såg igår på TV ett prgram där de malde sönder modeindustrins hänvisnignar till "vetenskapliga undersöknignar". I de flesta fall fanns inte undersökningen och i andra fall nådde undersöknigarna inte upp till vetenskaplig nivå. Argument hänvisande till vetenskapliga undersökningar möter vi ju då och då även i ridsporten, och kan då vara tämligen säkra på attd essa inte finns. Det forskas väldigt lite inom hästeriet och mycket få av de resultat som presenteras når inte upp till vetenskaplig standard.

Men förutom vetenskap finns det andra viktiga saker vi kan använda oss av: Logiskt resonemang, logiskt tänkande, och modet att ifrågasätta. Tyvärr upplever ju folk att man kritiserar deras resonemang ifall man frågar om det, även om det bara är i syfta att få veta hur de kommit fram till sin slutsats.

21 juli 2016

Kloka ord. Många hästägare idag saknar grundläggande kunskap i sund hästhantering, skötsel och även ridning. Många är måhända tekniskt duktiga. Kan göra piff och puff och olika krumelurer. Men känslan....förståelsen....suck. När dessa osäkra personer sen söker goda råd, så vänder man sig till andra, lika osäkra, som kan ge bekräftelse och ge de svar man förstår och är bekväm med. Jag svarar som du- fråga hästen. I bästa fall blir detta början på en ny inre resa för denna person. Nästa fråga blir-vill du höra hästens svar?

Markus 23 juli 2016

Vad jag ville visa med hur det har pendlat fram och tillbaka är att man aldrig har vetat. Så att prata om att "hästägare idag" saknar kunskap blir lite fel. jag tror inte att man visste mer och bättre förr.

Och nu när jag skrivit det, är det risk att någon kommer med argumentet att förr fanns det bettsmeder som tittade i hästens mun och gjorde ett bett som passade. Jag är frågande till att det stämmer, men om vi för en stund accepterar att det kan ha varit så, får vi bara nya frågeställnignar på halsen:

1) Var fanns dessa bettsmeder och när? Känner vi namnet på en enda? Är det kanske bara hörsägen?

2) Hur många hade råd att använda dessa specialbettsmeder och hur många brydde sig om det? De allra flesta ryttare och hästägare, då som nu, kämpade med sin privatekonomi och undvek nog sådana extravaganta utgifter.

3) Hur duktiga var dessa bettsmeder? Om vi letar i de historiska bettsamlingar som finns, till exempel Skokloster, Livrustkammaren och Armémuseum, kan vi även där se att betten främst följer modet, inte att betten på något sätt var mera ergonomiskt utformade förr.