Debatt : Sol- och vårad

«Föregående - Nästa»
3 september 2012

Jag blev riktigt arg häromdagen.

Jag fick ett mail från Lotta, som beskrev sig som en medelmåttig ryttare. Lotta hade fått hjälp av sin ridlärare att köpa en häst. Ridläraren rekommenderade en 5-åring som verkade ha ett bra temperament, och den köpte Lotta.

När hästen är hemkommen säger ridläraren att Lotta Medelmåtta inte får rida sin häst förrän den lärt sig att bära en ryttare. Lotta får höra att om hon vill förstöra hästen, skall hon rida den själv. Ridläraren utser sig själv till beridare och rider även lektion på hästen för sin egen tränare, som talar om för Lotta Medelmåtta hur viktigt det är att hon får den här hjälpen med hästen.

Och stackars Lotta får betala.

I detta läge skriver Lotta till mig och undrar oroligt om hon som medelmåtta någonsin kommer att kunna rida sin häst utan att skada den.

Och detta gör mig så arg. Inte att Lotta vill rida sin häst. Det som gör mig så arg, är hur denna förvisso extrema historia berättar om hur vi ryttare är, och vilka besserwissrar vi alltid försöker vara.

Jag har hört liknande saker förr.

Om en ridlärare köper en häst till en elev, måste ju syftet vara att eleven skall kunna rida sin egen häst! Även en medelmåtta kan rida en häst utan att denna blir förstörd. Man behöver ha en hyfsad balans på hästen, d.v.s kunna rida lätt och stå i fältsits i galopp, och vett att inte belasta tygeln i onödan. Klarar man de sakerna skadar man ingen häst.

Om en helt oerfaren ryttare köper en oinriden häst kan jag hålla med om att det kan behövas hjälp, men en femårig häst är oftast grundriden och framför allt färdigvuxen varför det, så att säga, bara är att rida.

Jag har haft tur i mitt hästliv, som alltid blivit betraktad som duktig, där jag har haft häst. Min första häst köpte jag när jag var ridlärare i Orsa, och därefter har jag ju alltid varit ridlärare och ansedd som snäppet duktigare än omgivningen. Därför har jag sluppit den pennalism som finns i alla stall, och som särskilt vuxna nyblivna hästägare råkar ut för. (Däremot har det säkert pratats bakom min rygg, men det är en annan historia.)

Men det är detta Lotta Medelmåtta råkat ut för. Genom att tala om för Lotta hur svårt allt är och hur viktigt det är att vara jättejätteduktig, gör Lottas ridlärare det misstag som jag ser så ofta. En ridlärares jobb är inte att tala om hur svårt ridning är, utan att förmedla ridkunnandet på ett sådant sätt att det blir enkelt! En ridlärare skall inte hävda sig genom att göra ridning märkvärdigt. Som ridlärare skall man hjälpa eleven att klättra upp på ens axlar, så eleven kan bli än klokare och se än längre än man själv lyckats med.

Men ofta får medelmåttan höra hur viktigt det är att göra en massa konstiga saker ”för sitt eget bästa”, och, framför allt, ”för hästens skull”. På det viset förminskar vi medelmåttan istället för att hjälpa Att uttrycka oss så till den okunnige har vi alla gjort oss skyldiga till. Jag skall erkänna, att i början av min ridlärarkarriär är det stor risk att jag betett mig lika illa och oprofessionellt som Lotta Medelmåttas ridlärare här gör, och klappat mitt ego genom att få andra att tro att det jag gör är svårt. Men det blir inte bättre för det! Ridlärarens jobb är att visa hur enkelt saker är, och få elever att själva uppleva det som enkelt.

Jag anser att Lottas ridlärare sol- och vårar henne genom att få henne att köpa en häst som ridläraren sedan hävdar att bara denne kan rida. Jag rekommenderade Lotta att flytta sin häst till ett annat stall, där det kanske finns färre besserwissrar, och hon själv vågar ta initiativ.

Hälsningar,
Markus Holst

3 september 2012

Det är alltid svårt att rekommendera hästar till elever. Men att göra som du beskriver är ju alldeles åt fanders.  Hoppas hon flyttar därifrån och återfår tron på sig själv!

Ewa Angantyr

[ Svara ]

Jenny 3 september 2012

Det skulle vara så intressant att höra hur ridläraren ser på detta. För att hjälpa någon att införskaffa en häst och sedan säga att de inte kan rida hästen kan ju bara tolkas som att ridläraren har gjort ett dåligt jobb!

Jag har lyckats sälja ett fåtal hästar och har ibland med skräck tittat på vad de har gjort med hästen. Men så har jag tänkt att alla har rätt att göra fel, hur ska de annars lära sig? Är det bara en alldeles för låg och hårt åtspänd nosgrimma så får jag stå ut. Förhoppningsvis lär de sig att ta råd från bättre människor. Vad har jag inte själv lyckats göra fel genom åren och genom misstagen lärt mig bättre.

Jag hoppas att Lotta hittar ett stall som är bättre för henne.

[ Svara ]

4 september 2012

Sorglig historia. Ridläraren har helt missat poängen här, att Lotta skulle köpa en häst som passar just henne. En häst mef temperament som passar henne och som blir dem kompis hon kan utvecklas tillsammans med. Inte 17 vill Lotta lägga pengar på att ridläraren ska få ett utbildningsprojekt. Jag hoppas Lotta hittar ett anmat stall och en tränare som är seriös.

[ Svara ]

4 september 2012

Helt åt skogen, otrolig! Att man kan vara så beräknande och egoistisk....man rekommenderar inte en häst åt en person, för att efter köpet tala om att denna inte ska rida hästen!? Om man är med som "tipsare" får man se till att ge bra tips och feedback efteråt om någon är osäker och vill fråga, inte ta glädjen från ägaren. Man blir ju ett med sin häst efter åren, man lär sig ju ihop! Skäms borde de göra, tränarna, eftersom de är minst 2 som gör så här mot henne...Usch!

[ Svara ]

4 september 2012

Det är ju så man blir mörkrädd. Vilken typ till ridlärare. Alla ska vi börja någonstans och alla gör vi fel, det är ett sätt att lära sig göra rätt.

Till Lotta vill jag säga att jag verkligen hoppas du hittar ett trevligt stall till dig och din häst. Ta hjälp och råd från andra, men i sista änden ska du själv ta alla beslut som rör din häst och inte låta dig bli överkörd. Om du lyssnar till din häst kommer den att må väl.

[ Svara ]

4 september 2012

Citerar: "som ridlärare ska man hjälpa eleven att klättra upp på ens axlar, så eleven kan bli än klokare och se än längre..."

Förfärligt bra sagt. Det är just så det ska vara. Då har man lyckats optimalt som pedagog. Och bör kunna känna stolthet över att ens elev kan gå vidare och utvecklas än mer.

Birgitta Hyvönen =)

 

[ Svara ]

Maria 9 september 2012

Man blir så ledsen när man hör sådant här!! en tränare/ ridlärare ska vägleda och stärka sina elever, inte förminska och utnyttja :( jag hoppas Lotta tar ett stort avstånd från såna här människor och hittar nya vägar med sin häst! Lycka Till!!!!

 

[ Svara ]

24 september 2012

Jag har stött på detta fenomen många gånger. Min väninna har börjat rida i vuxen ålder och hon är väldigt osäker på vad andra tycker om hennes ridning. Hon har en mycket trevlig häst som tycker om att arbeta. Tyvärr så tror hon inte att hon är bra nog att utbilda hästen utan hon förlitar sig på alldeles för många tränare. Dessa "tränare" är inte utbildade och inte några meriter. De är däremot munviga och duktiga på att framföra sina åsikter om hur hon rider sin häst.

Följden av detta blir att hon kan göra en sak den ena veckan och en anna sak veckan efter. I och med att detta har hållit på i 1,5 år så har hästen blivit alltmer förvirrad. Man tycker ju att dessa tränare borde ha liknande sätt att undervisa men så är inte fallet. Hon har fått "goda råd" som ingen levande häst kan klara av.

Efter att ha haft problem med kotledsartrit i båda fram och reaktion i kotsenbenet hf så blev hästen friskförklarad för 2 veckor sedan. Rekommendationen från kliniken var försiktig tillbakagång i arbete men det första min väninna gör är att ringa till sin tränare och boka ridlektion.

Jag frågade om det var lämpligt att rida på bana när hästen helst inte ska gå på volt men fick till svar att tränaren inte tyckt att det gjorde något. De skulle tömköra.

Jo då, de började med tömkörning på volt och efter en liten stund så ställer sig hästen på bakbenen. Tränaren skriker till min väninna att hon tänker "dra omkull honom" om han fortsätter stegra.

Denna tränare struntar fullkomligen i att hästen bara fått trava 2x5 minuterspass i 1 månad p.g.a sina benproblem och min väninna vågar inte säga ifrån till henne. Hästen travas på volt i ca 30 min.

Detta är bara en av de "tränare" som min väninna rider för. De är, enligt mig, klåpare som vill sko sig på folk som inte förstår bättre.

Jag vet inte hur jag ska få min väninna att förstå att hon bara kastar pengarna i sjön och att hon inte är schysst mot sin häst. Hon är duktig att rida men hon han så dåligt självförtroende att hon inte tror hon klarar av någonting utan att det ska stå en tränare som talar om vad hon ska göra.

Kan någon ge mig råd hur jag ska kunna hjälpa både hästen och väninnan.

Mvh Ingela

[ Svara ]

Markus 25 september 2012

Sådant här är svårt.

Väninnan gör ju allt detta i tron att det är rätt. Om veterinären har gett hästen bergänsningar, kan det tyckas riktigt att ta hjälp med den som är kunnig, för att se till att hästen kureras bra. Jag har ju själv haft många elever som kommit till mig av just den anledningen.

För att kunna få ordning på situationer som denna, måste vi ju även försöka förstå tränarnas agerande. Varför gör de så fel, som det verkar, med hästen? En sak som jag, ur ett hobbypsykolog-perspektiv, kan se, är att man nog som oerfaren tränare tror att eleven/kunden kommer till en för att de vill att man skall göra det man brukar göra med hästen. Det krävs erfarenhet och mod hos en tränare, att säga till eleven att inte komma. det krävs mod hos tränaren att ändra sitt system och göra något annat än det man brukar, med denna hästen.

Tyvärr ses man ofta att tuffa ryttare anses duktiga. Jag har sett många unga modiga "ponnytjejer" som anses duktiga eftersom de vågar rida de "farliga" heta ponnyerna. Tyvärr är oftast dessa tjejer, och även grabbar, tuffare än duktiga. Att vara hård och våga begära saker av hästen, är sällan detsamma som att veta vad man skall begära. Tyvärr får dessa unga tuffa ryttare ofta tillridningshästar som får mera stryk än utbildning.

Jag har också tömkört andras hästar. Jag har också varit med om hästar som rest sig i tömmarna, och jag har också dragit omkull dem inför ögonen på ägaren. Sista gången det skedde, 1997, fick hästen en skallfraktur av fallet och fick avlivas några månader senare. Jag skäms fortfarande över det, och önskar att dagens unga tuffa tränare kan lära sig sina läxor på mindre smärtsamma sätt.

Men hur man får din väninna att välja bättre rådgivare och tro på sig själv, det vet jag inte. Jag hoppas att andra som läser tråden kan komma med goda råd.

Hur motiverar din väninna "duktigheten" hos tränarna hon väljer? Kan hon motivera att deras arbete med hennes häst är bättre än hennes eget?

Det kan kanske även vara så, att din väninna "lämnar bort" hästen inte i tron att någon annan gör det bättre, utan för att hon då själv slipper ta ansvar, vilket hon inte verkar våga, och på detta sättet har någon att skylla på, när det går galet.

Ytterligare en teori, är att din väninna lämnar bort hästen eftersom hon, troligen omedvetet, är rädd. Häst- och ridrädsla är betydligt vanligare än man tror bland ryttare. jag har själv varit där och skulle kunna skriva mycket om det, och kanske hoppas din väninna någn stans att hästen genom allt utbildande någon gång skall bli så "utbildad" att hon själv törs rida den.

Denna typ av rädsla är oftast omedveten. Jag har fått ha långa samtal med en del elever för att de skall förstå att de är rädda. När de väl blivit medveten om sin rädsla har en del av dem slutat rida och börjat ägna sitt liv åt trivsammare saker. Andra har kunnat bearbeta rädslan och kommit ut som bättre ryttare på andra sidan. En ryttare blev medveten om att hon var rädd för sin häst efter att hon ridit en mycket trygg och snäll ponny. Efter att ha upplevt hur det var, insåg hon vilken skräck hon utsatte sig för varje gång hon satte sig på sin egen häst, och sålde den senare.

[ Svara ]

25 september 2012

Markus, jag tror du slog huvudet på spiken där. Jag tror hon är rädd. Hon grälar ofta på sin häst. Han ska stå på ett visst sätt och inte röra en fena. Kliver han ett steg åt sidan i skötselspiltan, så rycker hon i grimskaftet och härjar med honom tills han flyttar sig igen. Sedan börjar det hela om igen. Han ska stå som en stenstod. Hon vågar inte rida ut, det har hon en annan som gör, men allt som oftast kommer den tjejen ledandes med hästen. Han har blivit rädd påstås det.

Hästen är lite tittig och kan hoppa till om han får syn på något men han sticker aldrig. Jag har ridit honom själv i skogen men jag är väldigt lugn och trygg som person och det smittar nog av sig på hästen.

Beträffande tränarna så vet jag att den som skulle dra omkull hästen, inte är så värst mån om sina egna hästar. Hon är rätt tuff och hård. Enligt henne så var den här hästen bråkig och obstinat när han i själva verket hade ont i sina ben. Tränaren kör även med uttröttningsmetoden. Hästen får trava i 30 min utan ett enda skrittsteg. Detta för att bryta deras ovilja att arbeta. Jag tycker detta är helt förkastligt. Det är ju så som hästar går sönder.

Just nu är jag inte så glad på min stallägare. Höet iår är under all kritik. Det luktar mögel och det dammar. Stallägaren tar då med en tuss hö och frågar tränaren vad hon tycker om höet. Tränaren säger att -det är nog inte så farligt, men nu har stallägarens häst börjat hosta.

Jag kanske är petig, men man ger inte hästar mögligt och dammigt hö.Man kan inte fodra med det även om man vattnar på det. Stallägaren tror inte ens på sin egen näsa utan på inrådan av tränaren har hon skickat in ett höprov för hygienisk analys.

Jag vet vad det kommer att stå på den analysen. Frågan är hur mycket jag ska lägga mig i här. Det känns inte bra att försöka vara till lags men samtidigt se att hennes häst far illa.

Jag har köpt eget hö till min häst, trots att hö ingår i stallhyran. Jag gör hellre det än har en hosthäst.

När jag ifrågasätter saker på ett snällt sätt, så säger stallägaren att det är tränaren som sagt  hur man ska förfara.

Hur får jag min stallägare att förstå att tränarens råd inte är bra för hästen?

Stallägaren är min vän men hon tar ibland så konstiga beslut att jag inte förstår hur hon tänkt, och till syvende och sist är det tränaren som kommit med förslaget.

Mvh Ingela

[ Svara ]