Debatt : Barfota

«Föregående - Nästa»
Markus 27 april 2010

I dessa tider med barfotaverkare och liknande, får man lätt känslan av att dessa tankar är nya och att skoning hittills alltid betraktats som enda utvägen, har jag roat mig med att kika vad äldre litteratur har att säga om saken.

C.G. Wrangel skrev sitt stora verk på cirka 1500 sidor i slutet av 1800-talet (andra upplagan trycktes 1911-13). Kapitel åtta handlar om hovvård och hovbselag.

Wrangel börjar direkt med det tunga artilleriet:

Att hovbeslaget är ett ont, därom torde alla sakkunniga vara överens, ty alltför obestridlig är den erfarenhetssatsen, att skoningen i nittionio fall av hundra är orsaken till de lidanden af hvilka hästens extremiteter tyvärr hemsökas. Denna sanning framhålles t. o. m. i till meninga mans tjänst utgivna fackskrifter. Sålunda läses t.ex. i en af Fr. Gutenäcker, lärare i hofbeslagskonsten vid kgl. Veterinärinstitutet i München, författad handbok, att beslagets menliga inverkningar på hoben äro följande:
1:o) Hästen vidrör marken med skon och icke så som sig borde med hofven.
2:o) Hofven kann till följd häraf icke på ett naturenligt sätt fuktas under hästens rörelse i det fria
3:o) Hornet på hofvens undre sida undgår den normala slitningen.
4:o) Strålen blir hindrad i sin verksamhet och förlorar i omfång, hvilket åter medför den olägenheten, att hofven drages ihop i sin bakre hälft.
5:o) Hornväggen genomborras av sömmen.
6:o) Hofvens utvidgningsförmåga minskas.
7:o) Hofvarna belastas med skornas vikt.
Härtill komma åtskilliga förändringar i hovens funktiner medan den är i rörelse, nämligen:
1:o) Kroppsvikten uppbäres endast av bärranden och sulan.
2:o) Hörnstöden, strålen och ballarna sättas delvis ur verksamhet, varigenom den för en sund och normal hof utmärkande elasticiteten minskas och hofvens känsligaste delar drabbas af hårda stötar under rörelse.
3:o) Gången förlorar i säkerhet och spänstighet, så framt icke skorna smidas och passa i överensstämmelse med alla konstens regler.

Wrangel citerar en engelsman som på 1700-talet skrev följande:

Mångenstädes hafva hästarna ända till denna dag fått gå oskodda på den hårdaste mark, och inom vårt fädernesland har jag sett åtskilliga hästar utan ringaste men begagnas oskodda på de stenhårda landsvägarna i Londons omgifning. Min öfvertygelse är också, att de flesta hästarna hela sitt lif igenom skulle kunna gå oskadda på hvilka vägar som helst, om man blott verkade dem i tån, ty hofvar som komma i beröring med hårda ytor göras av naturen lämpliga därtill.

I samma stil fortsätter Wrangel några sidor till. Därefter börjar han att beskriva skor och skoning, mest för att de flesta ju skor sina hästar och att han därför vill förklara hur det bör göras. Men som så många andra hävdar alltså Wrangel att barfota är bättre än skoning. En snabb genomläsning av kapitlen ger inte förhanden ett enda fall, där Wrangel rekommenderar skoning. Han hävdar vidare att sjukbeslag behövs som en följd av skoning och att de sällan skulle behövas på barfotahästar. Wrangel ger också mängder med exempel på experiment och liknande som gjorts, bland annat vid Saumur, med hårda marscher på barfotahästar där hovarna inte varit värre än skodda hovar vid framkomsten.

Det är intressant att läsa hur debatten på 1800-talet tydligen var helt densamma som idag. Jag har letat i andra böcker i min hylla men där inte hittat några argument varken för eller emot skoning utan mer ett konstaterande hur man gör.

Efter detta läsande väcks en del intressanta frågor: Varför har det genom alla år skotts så mycket som det har gjorts? På vems rekommendationer skos det så mycket som det görs?

Jag tror att mången låter sko sin häst av säkerhetsskäl eftersom ”man gör så”. Dock har jag genom alla år jag diskuterat hästeri med lärda personer och hovslagare aldrig hört ett enda argument som faktiskt försvarar den myckna skoningen. På Strömsholm för 28 år sedan pratades om nödvändigheten av barfotagång.  All hovslagarlitteratur pratar om hur mycket bättre den oskodda hoven mår. Alla hovslagare vet att barfotagång är det bästa.

Ändå skos det så mycket. Visst är det underligt?

Dock skall vi komma ihåg att stora delar av våra hästar alltid har varit barfota. Avelsston och unghästar, en rätt stor andel av hästbeståndet, har alltid varit barfota.

Slutligen kan vi alltså igen konstatera att inget är nytt under solen. Så ej heller kunskapen om barfotagång.

12 maj 2010

Fin sida. Det är intressant de du skriver,men i trav sporten så tycker jag att det riskeras en hel del med skor av skor på. Mvh Ladyarrowena.wordpress.com