Jag följer ju tidningen Hippson på Facebook, och där har de rätt ofta artiklar om hur man skall sitta till häst. Någon sjukgymnast eller annan fint betitlad person berättar hur vi skall göra. Det är lätt att som gammal man säga ”inget nytt under solen”. Det som skrivs i dessa artiklar är sådant jag lärde mig redan som barn.
Skillnaden mellan nu och då är såklart att flera generationer ryttare har vuxit upp däremellan, och de har ju inte läst artiklarna i tidningen Ridsport på 70-talet som skrev samma sak. Därför är det så klart lätt att tro att det som skrivs är annat än gammal skåpmat. Men det är bra att det skrivs, så även yngre generationer får tillgång till det. I tidens anda förklaras det av folk med nya titlar, inte av erfarna ridlärare, som när jag var ung.
Det är fascinerande att se att samma sak behöver sägas nu som då. Det visar hur lite ridsporten har utvecklats. Om dagens unga ryttare går i samma fallgropar och skapar samma underliga ridmoden bort från det funktionella – så har ju ingen utveckling ägt rum. Vi kan se hur underliga saker hela tiden blir populära i tron att de är riktiga, men oftast endast är en återvändsgränd bort från det som fungerar bra.
Ytterligare en likhet mellan prat om sitsen då och nu är att det utgår från den lodräta sitsen och dressyrryttarens värld. Det mesta som skrivs blir omöjligt att utföra när du lyfter ändan ur sadeln för att galoppera rakt fram i lätt sits. I alla referensbilder i artiklarna är det dressyrryttare med dressyrsadlar och långa läder som visas upp. Vi ser aldrig en hoppryttare.
Är det bara dressyrryttare som behöver hjälp med sitsen? När kommer artikeln ”så skall du hålla huvudet för att din häst skall hoppa bättre”.
Det verkar som om den mesta forskning och det största intresset kretsar runt den lodräta sitsen, trots att de flesta ryttare huvudsakligen rider i andra sitsar – lätt sits.
I sista numret stod att stigbygeln bara skall bära fotens vikt. Jo. Det stämmer så länge vi sitter i lodrät sits och balanserar på rumpan, men blir obsolet samma stund vi rider lätt och än mer i ett nedhopp i vatten i terrängen.
Rätt ofta ser man, speciellt i instruktions-sammanhang, att reglerna för den lodräta sitsen används även i lätt sits. Jag har sett åtskilliga ”så gör man”-bilder på flickor som på stillastående häst visar lätt sits – med armbågen i midjan och buren hand. Jag känner mig säker på att de inte rider så när bilden väl är tagen, men när kameran var där och de ville visa att de visste hur man egentligen skall göra – så blev det fel.
Jag tror inte att dessa dressyrsits-artiklar förvillar speciellt många fältryttare - de läser dem nog inte - men jag hade önskat ett vidare prat om sits, där hippohumankiropraktologer eller vilka fina titlar som finns undersökt all sits i alla situationer - även fältsitsen. Nu i tider när Charlotte Dujardin förtjänstfullt går i bräschen för att återupprätta förståelsen för lättridningens goda egenskaper känns det rätt att bredda sits-pratet.