Debatt : Kunskap - inte prestation

«Föregående - Nästa»
2 maj 2018

Jag fick en gång, kanske för tio år sedan, frågan vad jag tyckte jag hade kvar att åstadkomma med min ridning. Mitt svar blev att jag ville bli bättre på att förklara galoppombyte. Det är den dröm jag har: Att bli bättre på att förstå ridning och bättre på att förklara ridning. Det är mitt livselexir. Att rida bra och prestera bra, det överlåter jag gärna till andra. Jag vill hitta orsakerna, idéerna, förklaringarna.

Under många år försökte jag att rida och utvecklas, rida för att bli framgångsrik, bli känd så jag fick rida fler hästar. Det kändes rätt snart platt. Jag är ingen doer, jag är en analytiker.

När jag vill diskutera intressanta rid-saker med ryttare kommer det rätt ofta något råd som skall göra att min häst går bättre. I går funderade jag här på bloggen om varför en del hästar är hårda i munnen. Många av de svar jag fick är förslag på vilket bett jag kunde prova på min häst eller hur jag skulle rida honom bättre. Sådan vändning tar ofta diskussioner. Mången svarade med förslag på lösningar, ingen var intresserad av att dryfta orsakerna. Det är det senare som främst intresserar mig.

För mig är det rätt ointressant hur bra mina hästar går. Det är inte deras uppgift att vara lättridna och gå bra. Deras uppgift är att lära mig mera ridning. Jag funderar inte kring ridning för att få mina hästar att gå bättre och prestera på högre nivå. Jag funderar för att hitta de sätt som får alla hästar kan gå bättre, och för att hitta sätt att beskriva och förklara.

När jag diskuterar ridning vill jag hitta de logiska system som är ridning. Jag söker kunskapen – inte bekräftelsen. Hur väl mina hästar presterar är ointressant. Jag lär mig inget på att få beröm för mina välridna hästar. Jag lär mig genom att höra logiska förklaringar.

Därför känns det inte längre intressant att rida för instruktör. Jag tror jag lär mig lika mycket på att sitta på läktaren och se ridlektioner än att själv deltaga som ryttare. Fördelen med att sitta på läktaren är att det finns mer tid för analys än om man är upptagen med att utföra en massa instruktioner. Testa ridlärarens hypoteser kan jag göra när jag kommer hem.

Jag kände länge ett behov av att mina hästar skulle vara ”sämre” än mina elevers hästar. Om jag rider välavlade och lättridna hästar lär jag mig inte lika mycket som om jag rider mera knepiga hästar med sämre förutsättningar. Om det är klurigare och mera tankekrävande att rida mina hästar än vad det är för mina elever med deras, då har jag bättre möjlighet att samla in tillräcklig erfarenhet för att på ett bra sätt kunna lotsa mina elever framåt.

Där har mina hästar sin uppgift. De behöver inte ha bra mun. De behöver inte gå i en vacker form. De behöver inte ha luftiga och lättridna gångarter. Det enda de behöver är att att stå ut med mina experiment som hjälper mig att förstå det system vi kallar riding. De är mina kolleger i mitt laboratorium. Min uppgift är att se till att de mår bra.

Det är nog därför jag blev ridlärare. Jag älskar att ta red på och att förklara hur ridning fungerar.

Hälsningar,
Markus Holst