Debatt : Eget ansvar

«Föregående - Nästa»
26 maj 2016

Är det då synd om flickorna som tar jobb som stallskötare?

- Nej.

De som tar den här typen av jobb vet vad som väntar. De har fått besked om hur stor lönen är, vilket arbete som förväntas av dem och vilka övriga förmåner de kan förvänta sig. Detta vet de om när de accepterar tjänsten.

Det är inte statarbarn eller fattiga förortsbarn som söker dessa jobb, och får dem. Det är oftast flickor med egen häst och viss tävlingserfarenhet bakom sig. Det är alltså oftast döttrar i familjer från den övre medelklassen. De behöver inte acceptera dessa underliga jobb för att klara sin försörjning. De väljer att ta dem ändå.

Det är flickor med drömmar om framtiden som söker dessa jobb. De gör de som en del i, vad de själva tycker, sin utbildning. Och det är väl ungefär här som problemet uppstår, om vi nu skall kalla det för ett problem.

Att gå på ett hästgymnasium känns nog ungefär likadant som att jobba i ett professionellt tävlingsstall: Man bor ofta på internat, man äter i bamba, man mockar skit, ryktar och rider. Därför kan det nog kännas vettigt för många som vill in i hästnäringen att ta ett sådant här jobb när man är färdig med gymnasiet. Och det är nog ofta här det blir fel, när det blir fel. För det känns nog för många som om man går kvar i skolan.

Alla våra skolor är granskade av skolinspektionen. Är du inskriven på en skola har du ett helt annat lag- och försäkringsskydd än när du lämnar skolan och kommer ut i verkligheten. Helt plötsligt är det ingen som bryr sig om dig längre. Det kallas för att bli vuxen. Man måste ta eget ansvar.

Väljer man då att jobba hos en arbetsgivare som inte betalar full skatt för ens jobb, och vars försäkringsskydd man inte har frågat om, och man själv inte har vettiga försäkringar – ja, då har man ju själv valt att sätta sig i denna situation. Jag ser inget fel i att göra ett sådant val, men man måste vara medveten om att man gör det.

Väljer man ett dåligt betalt och fysiskt tungt jobb för att man har drömmar om något bättre, ja då vet man att man kommer få ont i kroppen och att man riskerar att skada sig rätt rejält. Står man längst ned i hierarkin i ett stall får man rida de hästar som de andra inte vill rida. Man rider alltså farligare hästar än de andra. Man blir som nykomling inte skyddad – man blir extra utsatt. Detta vet också alla om.

Så tuff är verkligheten.

Om vi skall se dessa anställningsformer som ett problem så är det ett delat problem. Det är två som ingår avtalet – stallägaren och stallskötaren. Ingen av dem är tvingade att acceptera avtalet.

Inget av det jag skrivit här är några hemligheter. Alla siffror jag använt har varit väldigt lätta att googla fram. När då stallägare säger att de inte vet vad som menas med att ha anställda eller hur man räknar ut lön blir jag irriterad. Det visar på arrogans. Och lika irriterad blir jag när de stallflickor som har accepterat de villkor de arbetar under beklagar sig över villkoren. Det visar på en förvånande naivitet. De vet vad de ger sig in i – och har accepterat det. Inte mycket att beklaga sig över.

Jag vill se en förändring. Jag vill se att stallflickor inte sliter ut sig för sina drömmars skull. Jag vill se att stallägare moderniserar sina anläggningar så de blir lättarbetade och ingen behöver slita ut sig.  För att detta skall ske måste vi få de unga flickorna att förstå att nästan ingen tjänar pengar inom ridsporten. För de allra flesta av oss är det idel utgifter och spruckna drömmar. Det finns inga pengar att tjäna och inga riktiga jobb att få. Den dagen vi når fram med den informationen kommer flickorna söka sig andra yrken än att slita sönder sig i andras stallar.Den dagen kommer stallägarna investera i modern utgödsling eftersom de billiga flickorna har tagit slut.

Jag hoppas att jag kommer att uppleva den dagen.

Hälsningar,
Markus Holst