Mitt hästliv : Att vara ung grabb i ridsporten

«Föregående - Nästa»
14 oktober 2015

Redan när du kliver in i stallet förstår du vad klockan är slagen, för därinne står alla kursens flickor och försöker se jättesöta ut. De pekar alla på Den Vilda Hästen. De har redan valt hästar, så du skall rida Den Vilda. Just då önskar du att det var din mamma som bestämt vilken häst du skulle rida, inte ett gäng unga tjejer, för mammor brukar ha lite mysigare syn på vilken häst som är lämplig åt lille sonen. Men nu var det du och tjejerna som skulle göra upp om saken.

Visst, du försöker komma med lite undanflykter, som att du tyckte det är dags att du får rida Mysiga Pållen, men det funkar liksom inte. Tjejerna drar igång de där argumenten som de förmodligen lär sig i flickscouterna eller på tjejgympan eller någon annan stans dit vi pojkar aldrig kommer, för alla tjejer kan dessa argument. Och de funkar jämt. Man får inse det.

- Jamen du är ju man och Den Vilda lyder ju en man mycket bättre. Du känner dig inte riktigt som en man där du står, du känner dig mest blek, men du vill gärna vara en man och gillar att tjejerna tycker att du är en. Sarkasm är inte din grej riktigt än.

- Rider du honom får du en kram efteråt, säger hon som är lite längre än du.

- Av mig med, säger hon med tuggummit och ler sådär så det nästan känns som en bra idé att rida Den Vilda.

Nog försöker du svara emot, men det slutar såklart som det brukar; Du sitter upp på den vilda och skrittar iväg. En kvart senare känns det liksom inte lika viktigt längre att försöka imponera på tjejerna, för Den Vilda ägnar hela ridpasset åt att tala om något som din mamma borde sagt för länge sedan: Det är inte tecken på gott ledarskap att göra som unga tjejer vill bara för att de ler mysigt.

Nåväl. Du rider Den Vilda med bultande bröst och ser fram emot kramkalaset när du kommer tillbaka till stallet.

Inte för att jag vill verka långsint såhär 40 år senare, men det finns rätt många före detta unga tjejer där ute som är skyldiga mig en kram.

Hälsningar,
Markus Holst

Jenny 14 oktober 2015

Haha, stackare! Som tjej blev man aldrig erbjuden några kramar, det var snarare sneda blickar och elaka flin...

Jag minns en gång när jag skulle rida igen, som vi kallade det, var man sjuk fick man ta igen ridlektionen vid ett annat tillfälle. Just den här gången var vi väldigt många som skulle rida igen, vilket var okay eftersom vi skulle hoppa på terrängbanan. Men det var inte en stor ridskola och inte många hästar att välja mellan och jag valde sist...

Jag började med favorithästen, den var redan tagen och så gick jag listan ner och hamnade snabbt på de för mig lite mer okända hästarna, de där som inte brukade uppföra sig på lektionerna... Till slut hamnade jag på Hampus, en häst jag knappt ridit innan. Han var kvar, ingen annan hade valt honom, av förståliga skäl. Men ärligt talat jag tror inte det fanns någon annan häst att välja på! Men de där tjejerna som red i gruppen tittade på mig på det där viset som bara unga hästtjejer kan titta på någon som de anser har tagit sig vatten över huvudet "tror hon att HON kan rida DEN hästen!"

Jag kunde inte rida honom, inte det att han inte kunde uppföra sig, han kunde inte hoppa! Men vi tog oss över ett antal hinder, för det mesta var för sig. Fem (5!) gånger åkte jag av den lektionen, lektionen timman innan hade jag åkt av två gånger, så jag blev rätt mör och blåslagen. Men de där sneda blickarna från de andra tjejerna försvann snabbt.

Sista hindret tog vi oss faktiskt över tillsammans, jag lite före dock, Hampus kände att det var bäst att kolla lite extra noga på hindret och där han skulle landa innan han tog själva språnget. Tyvärr behagade han inte informera mig om detta innan han stannade, men han valde snabbt att komma efter, så när jag landade var han ungefär där, dvs hans hals var där. Där hängde jag och kämpade, jag var som sagt rätt trött vid det laget, men högljutt påhejade av de där tjejerna började jag sakta kravla mig tillbaka mot sadeln och länge såg det ut som om det bara skulle bli fyra avfallningar men så upptäckte Hampus några grässtrån och då var det kört, det fanns inte en gnutta energi kvar i mina muskler utan jag rutschade ner för hans hals.

[ Svara ]

27 juni 2017

Jag måste ha varit idiot för jag valde de där hästarna, åtminstone när jag ännu befann mig på ponnynivå. Åkte ständigt av, ofta flera gånger på en lektion. Totalt orädd (läs korkad) och lyckades övertyga mina okunniga föräldrar om att det där russet, som var till salu för slaktpriset, var en perfekt förstahäst till deras dotter. Han slängde visserligen aldrig av mig men det första året tog han bettet och sprang besinningslöst varje skogstur, tills jag, så småningom, lärde mig nån onämnbar teknik att hålla honom. Alltid ensam, eftersom han inkvarterades hos en snäll bonde några km från samhället. Det var inte så vanligt att ha egen ponny och flera mil till närmaste ridskola. Herregud, så det var...

[ Svara ]

28 juni 2017

*LOL*

[ Svara ]