Mitt hästliv : Kronprinsessans bröllop

«Föregående - Nästa»
Markus 20 juni 2010

När det skall vara riktigt högtidligt plockas hästarna fram. Vi ser då och då våra kungligheter åka kortege genom Stockholm, vinkandes till folket. När den amerikanska presidenten fortfarande vinkade till folket gjorde han det i en öppan bil. Även påven har vinkat i bilar, och efter mordförsöket på honom i en specialdesignad bil, papamobilen, där han kan vinka till massorna stående i en skottsäker glasbur.

Men i Sverige kommer hästarna fram. Kanske hänger det ihop med monarkin. Europas övriga kungligheter vinkar också till foket från hästdragna vagnar. I republiker är det inte lika vanligt. Men när utländsa diplomater och liknande skall på audiens till kungen får de åka sjuglasvagnen dit.

Under de senaste decennierna har ridhästen gjort en märklig klassresa från att ha varit ett attribut för en riktig man; en adelsman eller officer, till att idag förknippas med småflickor. När jag berättar för folk att jag är ridlärare, tror många att jag arbetar just med småflickor. Vid stats-seremonier ser vi återigen den ädla hästen så som den betraktas allmänt till för kanske femtio år sedan: Som ett attribut för makten.

Bent Branderup gjorde en målande beskrivning om hästens roll som maktsymbol, då han pratade om hur vi kan se mängder med ryttarstatyer av kungar och andra potentater, men vi kommer aldrig att se en staty av potentat på motorcykel.

Min gamle Kalle hade en lillebror som kom till mig på inridning när han var tre. Han hade inget namn då så vi kallade honom Lill-Kalle. Han var en av de mest godmodiga hästar jag mött. Alltid nöjd med livet, alltid snäll och samarbetsvillig. Det enda var väl att han var lite loj, så det tog tid innan jag fick honom att galoppera och när han väl gjorde det var det alltid med mycket spödrivning som galoppen bibehölls.

När Lill-Kalle var fyra kom han tillbaka till mig för utbildning och försäljning. Ägaren var en gammal uppfödare och började bli desperat med hästen han aldrig blev av med. Men så läste han en dag att högvakten skulle komma till Flyinge för att leta häst. Alla bjöds in att visa sina hästar där och eftersom Lill-Kalle var tillräckligt stor och fux åkte vi dit med honom. Där på ridbanan stod en massa namnkunniga gubbar som jag tyvärr glömt namnen på. De föll för Lill-Kalle. De hejade glatt på oss när vi klumpigt galopperade runt banan med spöt i högsta hugg. Hans galopp var inte så viktig för dem. De villa ha en häst som var bra på att stå still. Det var Lill-Kalle, så de köpte honom.

En dag kom det så en stor lastbil och hämtade den häst jag fortfarande önskar att jag köpt själv. Jag tyckte om honom. Under många år letade jag noggrannt efter hans speciella stjärn när jag såg vaktparaden på TV, men jag hittade honom aldrig.

Nu när jag skriver om honom, gråter jag.

För några år sedan hittade jag högvaktens hemsida och lyckades leta rätt på Lill-Kalle där. Han var gammal då, och hade såklart fått ett annat namn när han kom dit. Men eftar att ha letat bland hästarnas härstamning, hittade jag honom till slut. Han vår då pensionerad och utlånad på foder till en flicka.

Lill-Kalle är född 1989, så han lever kanske fortfarande.

21 juni 2010

Vad fint skrivet. Nu fick ju jag tårar i ögonen också.