Mitt hästliv : Hopptävlingar, press och lugn

«Föregående - Nästa»
12 juni 2018

Den sista veckan av Strömsholmskurserna var mest programmridning och banhoppning. Istället för att lära oss saker skulle vi dels rida ”avslutningstävlingar”, som ordnades på Strömsholm främst för oss kursare, dels rida interna tävlingar. På dressyrhästarna var det programridning för de dåvarande ryttarmärkena, och på hopphästarna hittade vår hopplärare Pelle Fresk på egna små roliga tävlingar. Han tyckte nog de var roliga. Jag hade helst avstått, men det fick man inte.

Vi red ju även en terrängritt på RIK II, på Österängen där SM i fälttävlan nu avridits fast betydligt enklare bana, såklart.

Jag hade ju ingen lust för detta. Det var press, det var höga hinder och jag anmälde mig, mer eller mindre frivilligt, till högre klasser än jag någon gång startat, varken före eller efter. Men jag red fem av de sju starter det var tänkt.

Alla starter hade en sak gemensamt: Jag vägrade på första hindret. På RIK 1 skulle jag ju rida LB och LA på store snälle Rex. Jag kom in i gula ridhuset för att starta min LB, och vägrade på första hindret. Visst, det var en nesa, men samtidigt andades jag ut. Jag visste att nu behövde jag bara hoppa denna LB-bana, så var det klart. Det blev ingen omhoppning med höjda hinder.

Jag hoppade lugnt min LB och skrittade sedan ut Rex på en promenad. Jag brydde mig inte om att försöka starta LA. Nu struntade jag i vad Pelle skulle säga och vad betyg jag skulle få. Jag hade redan hoppat mer än jag ville och nöjde mig så.

Några dagar senare var det tävling igen. Pelle ordnade hippodrom-hoppning i gula ridhuset. Jag tror första hinderhöjderna var 100-110-120. Så länge man var felfri fick man hoppa om på höjda hinder, igen och igen och igen.

Rex och jag kom in, vägrade på första hindret och hoppade därefter nöjt och utan press alla tre hindren. Jag var nöjd med att veta att nu slapp jag hoppa högre.

Två år senare var det dags för RIK II. Först ut var terrängritten. Nu red jag lille Tellus, en underbar fullblodskorsning. Vi vägrade så klart på första hindret och red sedan hela terrängbanan som i trans. Den ritten är ett av mina största minnen som ryttare. Jag tänker ofta nöjt på känslan när jag galopperade runt på banan med stora språng, övertygad om att Tellus skulle hoppa. Borta var all osäkerhet som jag brukar förknippa med hoppning, det var en ren fröjd. Det var nog enda gången på två kurser som Pelle berömde mig.

Vi måste haft avslutningstävlingar på denna andra kurs också, men dem kommer jag inte ihåg hur och vad jag hoppade.

Men så var det dags för Pelles special. Denna gång var det barriärhoppning på norra koängen, alltså en 6-kombination med rättuppstående. I första omgången var det främsta hindret 100 cm och det bakersta 120. Dessa höjdes sedan för varje omgång, tills en segrare var korad.

Jag följde min tradition och vägrade på första hindret. Därefter hoppade jag nöjt de sex hindren. Det var en rätt härlig känsla. Det var ju ungefär som en studsserie fast högre. Det blev många spänstiga spång efter varandra med en fascinerande känsla av hur hästen igen och igen trycktes upp mot dig. Så var det klart och jag skrittade nöjt tillbaka till stallet med Tellus, nöjd att slippa göra om det på högre hinder.

Det finns ju en gemensam nämnare med dessa ritter: Stopp på första hindret följt av ett lugn. När jag visste att jag skulle slippa hoppa högre och all press var borta kunde jag slappna av och rida. Och jag red ju bra när pressen var borta. Troligen upplevde jag hoppträningen på Strömsholm som en straffhoppning: Ju bättre jag red desto högre behövde jag hoppa. I stort sett varje träning handlade ju om att hoppa högre än min komfortzon medgav.

Hälsningar,
Markus Holst