Min akademiska resa : Bentkurser och spöprov

-
19 mars 2018
Här är Kalle och jag på vår första Bentkurs hösten år 2000

Fyra gånger med ungefär ett års mellanrum red jag kurs för Bent med Kalle. Första gången var faktiskt i Danmark. Det var riktigt roligt. Bent lyckades med enkla kommandon få Kalle till något halva steg-liknande, och jag var mycket lycklig.

Ni som har varit på Bents kurser känner emellertid alla brister med dem. Högtalaranläggningen fungerade alltid dåligt, oberoende var man var. Publiken hörde fint vad Bent sade, men ryttaren hörde nästan ingenting så man red liksom på känn och hoppades att få till sig kunskap ändå. Det gjorde trots allt inte så mycket eftersom Bent inte säger särdeles mycket när han undervisar. Man får sig inte särdeles mycket till livs som ryttare när man rider för Bent. Som publik lär man sig mer.

Det sätt som Bent undervisade på, där han sade några få saker under lektionen, fungerar bra om man varje dag sitter och tittar på en ryttare. Då är få instruktioner lagom, eftersom det ju kommer fler i morgon. Jag var där en helg - tre ridpass - och ville ha en manual för de kommande sex månaderna. Då fungerar Bents lågmälda och tigande metodik betydligt sämre.

På tredje kursen räknade jag ut att jag hade fått tre instruktioner och alltså betalat över 2000 kronor per instruktion. Det kändes inte OK. På femte kursen red jag Blixten och fick – ingen instruktion. Där tog lusten att rida för Bent slut.

Emellertid: Bent hade ju instiftat en ”riddarorden” där man kunde rida ett ”riddarprov”, som vi alla då kallade för spöprov. Red man provet och fick godkänt på det av Bent blev man fullvärdig medlem i hans riddarorden. Det är möjligt att det finns ett lovvärt initiativ bakom riddarordern men framför allt framtonade ett drag av mystik runt det hela. Det hävdades att det funnits en äldre riddarordern som Bent ärvt av någon och moderniserat. Detta går emellertid inte att bekräfta. Allt som sägs om denna äldre orden har passerat Bent. Jag har sökt men inte hittat några oberoende källor.

Vad som tidigt sken igenom var att detta ridderskap var ett uttänkt sätt för Bent att tjäna pengar. Jag har inget emot att folk tjänar pengar – om de ger något i retur, men dessa uppvisningar tycker jag inte lämnade något i retur. Den titel man fick var inte värt någonting utanför den lilla akademiska kretsen.

Om vi skulle förändra ridvärlden, vilket vi lovade varandra när vi drack vin tillsammans, hjälpte det inte att vi skröt för varandra och bugade för varandra. Resten av ridvärlden lade huvudet på sned och log åt våra ”riddarprov” som bestämdes av en person, bjöds in till av samma person och dömdes av samma person. Det var ingen stor och kunnig kommitté som tog beslut om ifall vi red bra eller inte – det var Bent allena.

Samtidigt var det alltså dyrt att rida denna uppvisning. Det motiverades med att det gav livstids medlemskap i riddarordern, vilket alltså var livstids medlemskap i en låtsasorganisation som saknade verksamhet.

Nivån på provet kan jämföras med ungefär medelsvår dressyr. Man skulle rida lite skolor, en halvpiruett åt varje håll, några byten och lite halva steg. Man skulle komponera programmet själv och välja egen musik. Man skulle rida enhändigt på stångbett med uppvinklat spö i andra handen. Och man skulle ha hatt, stod det i statuterna. Ridhjälm dög som hatt.

Jag blev erbjuden att rida detta spöprov med Kalle. Det satte igång många tankar hos mig. Jag hade lämnat tävlingsvärlden för att jag ville slippa rida uppvisningar, uppvisningar som dessutom skulle bedömas. Jag vill bli bedömd efter vad jag kan – inte efter vad jag presterar. Varför skulle jag då rida detta spöprov som dessutom var svindyrt? Jag skulle behöva åka 50 mil från Svenljunga till Rimbo, rida provet och åka hem igen. Till vilken nytta? Att Bent gett mig erbjudandet var ju redan ett tecken på att han tyckte jag var "värdig" så vad kunde jag vinna på att rida provet, mer än en titel som jag inte riktigt visste vad jag skulle ha till? Varför skulle jag ägna en helg till att göra något jag inte tyckte om för att erhålla något jag inte förstod vitsen med?

När Christina Drangel några månader senare ringde och frågade om jag ville komma till Rimbo och rida provet tackade jag nej. Det har jag aldrig ångrat. Det beslutet blev början på en långsam resa ut ur den akademiska världen.