Mitt hästliv : Filtvojlockens tid

«Föregående - Nästa»
4 mars 2018
Så här såg vi alla ut runt 1970: Läderförstärkt filtvojlock och en för smal sadel för långt fram

I backspegeln verkar allt mode underligt och fult. En av de mera underliga modenyckerna i hästvärlden är den filtvojlock som fanns överallt på 60- och 70-talet. Den var så vanlig att många av oss barn inte kände till någon annan.

Det var alltså en vojlock av stampad filt, ungefär en centimeter tjock. Oftast var den gråvit eller gul, men jag har sett blåa också. Den var läderförstärkt på de ställen den slets mest på, alltså vid sadelgjorden nedanför kåpan och i framvalvet. Den hölls fast på sadeln med hjälp av läderremmar.

Och – den gick inte att tvätta! Nu kom den i en tid när tvättmöjligheter var annorlunda. Tvättmaskinen var en nymodighet, och man lärde sig fortfarande att försöka hålla sig ren istället för att förlita sig på att man snart kunde tvätta rent. Men hur håller man ren en vojlock? En filtvojlock går ju inte att tvätta i maskin, och att handtvätta den funderade nog ingen på. Gjorde man det skulle de nog lösas upp. Alltså tvättades de inte, så enkelt var det.

Därför hade filtvojlockarna snart en flera millimeter tjock, blank och fet hinna på undersidan, en blandning av svett, stöv och smuts. På den tiden hörde man ofta om knutor i sadelstaden, ungefär som stora finnar eller skorpor som det kunde vara rätt gott om på hästens rygg, men bara just i sadelstaden. Jag minns också hästar som hade som femkronors-stora platta svullnader i sadelstaden. Allt detta var förmodligen hårsäcksinflammationer och eftersom de försvann ur det allmänna medvetandet ungefär samtidigt med filtvojlocken tror jag de orsakades av den feta hinna av smuts som alltid fanns på undersidan av dessa vojlockar. Där måste många sorters bakterier ha trivts.

I 70-talets ponny-tidningar fanns reportage om hur man bäst gör ren sin vojlock. Man skulle ta av den från sadeln och breda ut den på en jämn yta, till exempel gräsmattan. Därefter skulle man skrapa undersidan ren med hjälp av en stålborste eller sin ryktskrapa. Den som provat vet att det var ett gediget arbete och efteråt såg vojlocken rätt, tja, humoristisk ut. Mängder med trådar hade ju lossat så istället för hårt stampad hade vojlocken blivit liksom långhårig på undersidan.

Vad som ibland nämns som en fördel med filtvojlocken är att om hästen blev ”sadelbränd” på ryggen kunde man klippa hål i sin vojlock där såret var och rida ändå. Vojlocken var så tjock att ryggen inte belastades vid hålet. Till saken hör emellertid att på 70-talet hade vi alla mindre pengar och allt var dyrare då. Man hade bara en vojlock. Att köpa en ny var dyrt, så jag tror inte att man så lättvindigt klippte hål på sin vojlock. Istället väntade man med ridning tills såret läkt, vilket ju också är en bättre lösning.

När jag tittar på gamla ridbilder från min barndom är det bara filtvojlockar. 1978 rider jag med en blå kviltat bomullsvojlock. Dessa togs emot med viss skepsis i början. Man var så van vid de där styva filtvojlockarna att man oroade sig för om en tunn bomullsvojlock verkligen kunde ligga still utan att vecka sig, och även om de kunde fördela sadeln tryck på ett bra sätt. Jo, så trodde man: Vojlocken skulle fördela sadelns tryck över ryggen.

Samtidigt blev såväl den svenska ekonomin som tvättmöjligheterna bättre. De flesta hade mer än en vojlock och det blev genant att rida med smutsig vojlock, så som det fortfarande är.

Bilderna i inlägget har jag fått från vänner.

Hälsningar,
Markus Holst