Mitt hästliv : De eleganta plasthästarna

«Föregående - Nästa»
3 mars 2018

Jag hittade en bild på nätet, en bild av en svart plasthäst och minnena rann över mig. Jag hade en eller några sådana hästar i min tidiga tonår, kanske till och med strax innan tonåren, och de var det finaste jag visste. Jag tyckte bilderna var så eleganta och de representerade något stort, något värdigt, något fint, något stort som jag ville vara med om.

Hästarna var kanske 25 cm på längden, gjorda av halvcentimetertjock plast. Det var billig plast, snarare något bakelitliknande och de var väldigt sköra. En av mina hästar blev tidigt av med svansen och även med ena foten, men de levde länge kvar i mitt pojkrum. På baksidan hade de en liten dyna med dubbelhäftande plast så man kunde klistra upp dem.

Idag visade jag bilden jag hade hittat på nätet för ett gäng jämnåriga ryttare, och minnena svällde över på många av dem. Många av oss minns just bilderna som något elegant och, ja nästan flärdfullt. Bilderna fanns i såväl pojk- som flickrum, på dörrar, över sängen och på väggar, De var viktiga för oss små hästbarn på 70-talet som drömde om en framtid som ryttare.

Sällan har jag fått så stort gensvar för något jag lagt ut på nätet som när jag idag lade ut en bild på en av dessa gyllene svarta hästar.

En del av mina vänner har bilderna kvar - och framme på väggen - så jag kan visa er alla hur vi som var unga på 70-talet drömde om häst.

Hälsningar,
Markus Holst

3 mars 2018

Den där plastkudden med lim på baksidan var värdelös. Så de åkte ju snabbt i backen i synnerhet om en satte den på dörren och ofta blev arg på sina föräldrar. ;-)

[ Svara ]