Mitt hästliv : Programridning på Åstebo

«Föregående - Nästa»
23 januari 2018

När man cyklat fyra kilometer uppför till bergets högsta topp och vägen börja luta nedåt mot Landvetter, då är du i Åstebo. Där ligger Partille Ridklubb och där tillbringade jag mycket mycket tid i tonåren på 70-talet.

Där fanns inga hagar. Lektionshästarna såg solen de få metrarnas promenad mellan stallet och ridhuset. Det var väl tio meter. Denna dystra tillvaro gjorde i alla fall att hästarna skulle rastas varje dag. På söndagar var det inga lektioner så då ordnade ridskolan med programträning så hästarna fick röra på sig..

Konceptet var mycket enkelt. Man skrev förmodligen upp sig på en lista på anslagstavlan veckan före, blev tilldelad en häst och red ett lätt dressyrprogram. Vi red fram på gårdsplanen, så på söndagarna fick faktiskt lektionshästarna vara utomhus en stund.

Jag började hänga lite mer på ridklubben när jag var 15, efter tre års lektionsridning, och blev snart påhejad av tjejerna i stallet att anmäla mig till programridningen. Ni kan tro det var nervöst. Första gången fick jag rida min skötehäst Chatte. Programmet den gången var LC utan galopp. Ridlärarna turades om att agera domare och denna söndag var det Monica Wittgren som satt i domarbåset.

Och jag red mitt livs första dressyrprogram! LC utan galopp. Det betydde att efter fria skritten hade man ridit klart. Det var nog lika bra för frågan är om jag fått till en galopp. En av kommentarerna var ”hästen sover”. Då förstår ni hur det gick.

Naturligtvis jämförde vi varandras domarprotokoll efteråt, och vi blev alla mycket imponerade ifall någon av oss fått en femma på någon rörelse.

Denna programträning pågick ända tills jag 1979 ryckte in i lumpen och alltså slutade på ridskolan. Då hade mina färdigheter stigit såpass att jag ibland fick öva LA:2 på Michelangelo, med kandar och allt. Man red LA med kandar på den tiden.

Det vore roligt att veta hur många program jag red dessa år, men det måste ha varit långt över hundra. Ibland var det tävling istället. Skillnaden var att det var en annan domare, man hade rena ridbyxor och klubbtröja. Annars fick jag med åren sådan rutin att tävling eller vanlig programridning kändes likadant.

Jag fick en farlig rutin på att rida program dessa år. Jag kan fortfarande alla de lätta programmen från denna tid (LC:2, LB:2, LA:2 och LA:3, fler fanns inte) utantill och skulle kunna rida dem i sömnen. Ibland rider jag dem bara för att det är kul. Den rutin jag fick automatiserade programridningen så hur krånglig hästen än blev så kom jag ihåg programmet och red vägen, även om betygen blev omåttligt låga.

Dessa gamla programridningar på söndagarna på Åstebo kom jag att tänka på nu när det är populärt med Pay & Ride. Vi gjorde det varje söndag på 70-talet.

Hälsningar,
Markus Holst

[ Ändra ]