Mitt hästliv : Drömmen om den perfekta ritten

«Föregående -
Markus 18 november 2017

Jag lyssnade ju på Peders tal när han fick Jerringpriset. Där sade han saker som jag tror fick mig att bättre förstå tävlingsryttaren och idrottaren. Jag minns inte hans ord, men han pratade om längtan att rida den perfekta ritten. Där begrep jag bättre vad som får dem att hålla på: De drömmer om den perfekta ritten.

Från ena stunden till den andra förstod jag hur folk kan åka iväg och tävla helg efter helg år ut och år in på olika nivåer: De drömmer om att rida den perfekta ritten! Där blev tävlandet sympatiskt för mig. Jag tävlade ju själv några år men förstod aldrig glädjen. Jag förstod aldrig att målet var att rida den perfekta ritten. Jag såg på de tävlande som jag såg på skolans mobbare: En person som ville hävda sig genom att försvåra för andra. Känner man så, är det såklart inte roligt att själv vara med och tävla och än mindre att vinna.

Jag önskar att jag fått den här insikten långt tidigare. Det hade nog inte gjort mig till tävlingsryttare, men jag hade kanske haft lättare att acceptera tävlandet och framför allt hade jag tänkt mindre elaka saker om tävlingsryttare.

Detta fick mig att minnas fältveckan på Strömsholm våren 1984. Den avslutades inte med en tävling, men med att vi red en terränghoppning. Jag red min fälthäst Tellus, en liten fullblodskorsning, som i trans under enormt flow. Ritten gick underbart bra! Varje språng satt. Det var enda gången under två kurser jag fick beröm av vår hopplärare. Så känns nog den perfekta ritten: Man rider i trans och allt går rätt.

Jag har flera gånger somnat till minnet av den känsla när jag red Tellus i god fart med stora galoppsprång på Grand Nationals upplopp på Österängen på Strömsholm, på väg mot den inte helt oblyga stationata vi byggt upp där, terrängrittens sista hinder. Det var en underbar känsla då och det är en underbar känsla att minnas tillbaka. Jag tror det är enda gången jag känt mig övertygad om att hästen kommer att hoppa hindret – och enda gången jag sett fram emot språnget.

18 november 2017

Härligt, att du har tänkt om. Precis så är det, hoppas själv på den perfekta dressyrprogrammet. Har kommit så långt, att är jag själv nöjd, så struntar jag i om jag blir placerad eller ej. Glad dock, om domaren ser att jag haft en bra känsla????

Markus 19 november 2017

När jag tänker tillbaka genom livet och minns "perfekta ritter" så är det aldrig en tävling jag minns. Mina perfekta ritter har varit bakom grannens ladugård, där jag red seriebyten enhändigt på gamle Kalle, eller när han och jag galopperade nedför klätterbackar i Skåne, eller nyligen när Blixten och jag travade runt på fältet med god fart och hade jättekul, och så klart ovannämnda terrängritt på tellus 1984. Jag har aldrig känt att jag måste åka iväg 10 mil för att uppleva den perfekta ritten, så det är fortfarande mycket runt tävling jag inte begriper.