Mitt hästliv : Hoppning på Strömsholm

«Föregående -
Markus 21 oktober 2017

Nar jag var och tittade på hoppningarna i Borås kom jag att tänka på den hopputbildning jag fick själv en gång i tiden, på Strömsholm 1982 och 1984. Jag var ung då, 22 år, och hade i stort sett bara hoppat på ridskolan i Partille. Där handlade ju hoppning om att styra, smacka och hålla i man. 90 cm betraktades som ett stort hinder. Plötsligt var jag då på Strömsholm där 120 cm betraktades som litet, och det nog förväntades att jag kunde betydligt mer än jag kunde.

Första övningen handlade om att lära oss att känna bjudning på tresprångsavstånd. Jag tror att jag den dagen i oktober 1982 visste vad varken bjudning eller tresprångsavstånd betydde. Jag styrde, smackade och höll i man som jag lärt mig på hopplektionerna på ridskolan i Partille, och den store mysige Rex som jag red började då med en vana som höll i sig hela kursen: Han stannade.

Jag visste ingenting om anridning, om att känna bjudning och känna avstånd. Det undras mig om jag ens visste vad som menades med avsprångspunkt (jo, det visste jag nog, förresten) eller att trampa om. Inget av det började jag nog heller begripa under första kursen. Det var för mycket överkurs för mig. Jag smackade och höll i man hela kursen och Rex, ja han stannade hela kursen eftersom vi nog aldrig kom fram rätt till de där 120-oxrarna.

Vår hopplärare hade lite blandade känslor inför mig. Vid ett ”kvartssamtal” sade han att han gillade min ridning, om det inte varit för det där med hoppningen …

Jag hade förväntat mig att utbildningen skulle handla om att vi skulle få förslag på övningar som vi unde använda på ridlektioner hemma på ridskolan, och så skulle vi hoppa igenom dessa övningar på kursen för att kunna utvärdera dem. Hopputbildningen var, såklart, något helt annat. Vi förväntades ju vilja hoppa högt och prestera. Inga av övningarna var speciellt genomförbara på lektionstid på en ridskola. De var förkomplicerade med alldeles för många hinder inblandade. De flesta av mina kurskamrater hade ju mer erfarenhet än vad jag hade och var nog mer beredda på vad hoppning var.

Den utbildning jag fick där var så mycket över mitt huvud att jag började känna en kraftig avsky mot hoppning. Nu efteråt kan jag jämföra det med hur jag kände för att köra lastbil under lumpen. Jag hade fått körkort strax innan jag hade rykte in, och utan att ha kört ens 100 mil skulle jag plötsligt köra lastbil, en stor gammal Volvolastbil med två meter lång motorhuv. Det var samma överkurs som hoppandet på Strömsholm och jag HATADE den där lastbilen.

Nu, med 35 års mer erfarenhet av livet kan jag ju se varför den där unge Markus inte klarade hoppningen på Strömsholm, men jag kan fortfarande känna samma olust inför vår hopptränare, som körde på med ”utbildningen” utan att anpassa den till mig. Han hade ju själv antagit mig till kursen och borde gjort bättre ifrån sig. Jag önskar fortfarande att jag lämnat Strömsholm med en vilja att hoppa mera.

Samtidigt skall jag inte sticka under stol med att jag lärde mig en hel del hoppning på Strömsholm. Jag kunde ju ingenting om avstånd och liknande, men sådant fick vi ju lära oss där. Jag lärde mig också att rida an mot hinder och att - hoppa. Det märkte jag ju efter kursen, när jag hemma på ridskolan hoppade min egen häst på höjder jag var bekväm med. Nu när Ingela och jag 35 år senare börjat hoppa lite här hemma så dyker ju mycket kunskap från den tiden upp i minnet, kunskap jag idag har nytta av. Men jag önskade att den då hade presenterats för mig på ett sätt som stärkte mig, inte ett sätt som fick mig att gråta på kvällarna.

Så här hoppade jag på "vallaprovet", intagningsprovet till ridlärarutbildningen 1980.
Och så här hoppade jag 1984, efter kurserna, så nog lärde jag mig hoppa trots att jag var rädd hela tiden och önskade att jag hade sluppit. Det var inte kul, men jag lärde mig. Tyvärr lärde jag mig också att tycka illa om att hoppa