Mitt hästliv : Där konsten börjar - slutar mitt intresse

«Föregående - Nästa»
Markus 20 december 2015

1986 blev jag anställd av min farbror i hans lilla firma som sålde saker som glasbruken behövde. Det var vid en tid när liksom glasbruken inte behövdes längre. Tidigare fanns det mängder med glasbruk i Småland där folk för hand blåste medicinburkar, glödlampor, fönsterglas, damejeanner och liknande; vanliga bruksföremål, alltså. Men i vår moderna tid gjordes allt sådant maskinellt i lågprisländer varpå de kvarvarande glasbruken tillverkade konstnärliga produkter, ”Konstglas”. Detta fick man ju främst sälja till turister och dessa hade väl snart köpt tillräckligt med konstigt glas för idag är alla svenska glasbruk borta.

Men i alla fall: När vanligt glas inte längre behövdes förvandlades hantverket till ett konsthantverk och den som gjorde konstigast saker fick mest beröm.

Långt senare fick jag för mig att jag skulle timra mig en liten stuga. Den är fortfarande inte klar för orken rann av mig, men för att lära mig hur man gjorde köpte jag en bok om hur man timrar. I boken omtalades hur man förr hade olika typer av mycket enkla och lättillverkade knutar, lite olika i olika delar av landet. Men den mest avancerade, noggranna och svårtillverkade knuten gjorde man i Siljansbygden i Dalarna. Den beskrevs utförligt i boken, och det lades mycket stor vikt vid hur man skulle göra så den såg äkta ut. Bland annat skulle man hugga lite på stockarnas långsidor så det inte syntes att de var maskinsågade. Riktiga karlakarlar bilar såklart fram stocken med yxa och klarar han inte det skall det i alla fall se ut som om han klarar det.

Jag slog besviket igen boken och började kika runt på timrade stugor i min omgivning – det finns ju rätt många – och såg hur man här hade löst problemen på betydligt enklare sätt – lite olika sätt i olika tider. Så bestämde jag mig rätt snart att inte bry mig om den fånigt avancerade Dalknuten utan  timrade min stuga med den betydligt enklare enkelkattknuten.

Vi ser samma sak här som med glaset: när ingen längre behöver timra, förväntas det plötsligt att man skall göra det så svårt för sig som bara går. Vi kan se samma sak med allt gammalt hantverk; Ingen sitter ju längre vid sin vävstol och väver lakansväv. Det är inte kul.

Och naturligtvis gäller samma sak med ridningen: Ingen behöver längre rida för sitt bröd, alltså hittas det på onödigt krångliga sätt att rida. Vi kan se det i all tävlingsridning. Eftersom hinderhoppning inte längre handlar om att snabbt ta sig fram i terrängen gör man så stora hinder att det är mer begåvat att rida runt än att rida över. Dressyr handlar inte längre om att dressera en häst utan om att rida någon typ av silly-walking på en liten bana. Fråga någon som inget kan om ridning vad dressyr är och de visar hur hästen gör konstiga saker med benen, ungefär som konstsim.

Jag tycker denna utveckling är tråkig och ointressant. En väldresserad häst är för mig en häst man kan rida hur som helst var som helst, och som låter sig ridas av vem som helst. Ett tecken på att en häst är välutbildad är alltså att de kan ridas tryggt även av den ovane.

Det tog lång tid innan jag förstod att dressyrfolket och jag hade olika åsikter på detta, och när jag en dag förstod att folk dresserade sina hästar för att kunna tävla i häst-dressering förändrades mycket för mig. Jag förstod plötsligt hur folk resonerade, och jag förstod att vi alltid talat förbi varandra. Jag förstod nu vad folk menade med att det var onödigt att träna dressyr om man inte tävlade. Den tanken hade jag aldrig förstått förut: Alla vill väl ha en lydig och gymnastisk häst, även om man rider i skogen. Och det var detta som för mig var – och är – dressyr.

I min ungdomliga enfald trodde jag länge att vinnaren av OS i dressyr var världens mest användbara häst och borde kunna tjänstgöra som, tja, polishäst i samma stund han klev av banan. Jag trodde, även om jag väl inte begrep hur, att den häst som kunde göra byten i varje var mer användbar än den som bara bytte i vartannat.

Med denna bruksinriktade syn på ridning förstod jag aldrig banhoppning: På vilket sätt blir hästen mer användbar för att vi höjer hindren? Jag begrep det aldrig. Långt senare begrep jag att syftet med banhoppning ansågs vara att hoppa bana. Då försvann mitt intresse för hoppning.

När folk pratar om att utveckla ridpsorten, menar de inte att hitta på nya metoder så fler hästar blir mer välgymnastiserade och mera väldresserade; det menas att hitta på nya sätt att tävla på så fler vill titta på.

Glad blev jag när jag kom in i den akademiska ridningen och det pratades om brukssyftet med alla övningar, men i slutändan så ville alla där också ägna sig åt ”konst” och göra en massa onödiga övningar, så mitt intresse rann av mig igen.

Jag har inget emot att folk ägnar sig åt konstridning eller tävlingsridning eller annan ”onödig” ridning, men jag roas inte av det. Jag har egentligen aldrig roats av användandet av hästen – jag har roats av utbildandet och danandet av hästen. Och när hästen väl är fullt användbar – det min barndoms militärer kallade för fältmässig, så rinner intresset liksom av mig.

Jag vill hålla på med hantverket - inte konsthantverket.

21 december 2015

Känner likadant, tack för att du uttryckte det så bra i text :)
Mvh
Mia

29 december 2015

Jag säger bara WOW!