Frågor och kommentarer : Piaff

«Föregående - [ Skriv ny fråga ] Nästa»
8 oktober 2009
Sen jag var på träningen sist brukar vi öva piaff lite i slutet på varje ridpass. Men det har uppkommit ett problem... Loiden stegrar sig bara! Min taktik har varit att ignorera att han gör det och bara fortsätta med de hjälper som jag höll på med. Idag fick vi äntligen till ett par steg, men i och med att han har stegrat sig en del så är jag lite orolig att jag gör nåt "fel" nu, som är svårt att reparera sen... Så jag skulle behöva lite tips på hur jag ska hantera det. Jag tror delvis att han har kommit på att det är skitkul att stegra sig och kanske ett sätt att slippa ifrån det jobbiga...
Markus 8 oktober 2009

Du har rätt i båda sakerna, och Loiden har delvis rätt han med.

Vi ber om action på stället. Att stegra sig är onekligen action på stället. Diamantens stegringar lyckades jag förvandla till söta levader coh sedan sakta till courbetter. Åtminstone ibland.

Detta är vanligt, och inte att du gör fel. Troligen kommer stegringen ur att du överladdar hjälperna. Det blir för mycket fram och broms samtidigt. Sedan vet vi ju alla att när hästen står på bakbenen brukar vi bli ganska passiva som ryttare vilket ju belönar stegringen.

Knepet är att inte öva piaffen stillastående utan med 10-30cm långa steg, så att det finns en rörelse. Om han då försöker gå upp kan du tala om för honom att det var lite fram som gäller, och man kan på det viset hitta en väg till piaffen. När han så lär sig att det är små steg framåt med mycket laddning som gäller, kan man så smått börja öva på stället igen.

I de lägre dressyrklasserna visas piaffen under rörelse framåt. Man pratar om en hovsbredd per steg, men det kan gott vara lite mer också. Att öva och visa piaffen under viss rörelse framåt är ett resultat av den svenska ryttaren och domaren Gustav Nyblaeus verk. Detta mötte stort måtstånd när det först genomfördes, vilket torde vara på 40- eller femtiotalet. Det gick höga diskussioner om att piaff inta kan vara framåt för då är det ingen piaff. Gustav Nyblaeus fick förbundet med sig, vilket nog är en av de största landvinningarna inom dressyren på 1900-talet.

Piaff är ett register, inte bara en solitär. Gueriniere pratar om att rida skolorna i piaff, vilket ju kräver en viss rörelse framåt. Det är en övning hästarna tycker är besvärlig, men det är en härlig känsla de gånger man lyckas. Ju mer vi kan variera tempo, böjning och tvärning i piaffen, desto mer flexibla blir hästarna.

Skillnaden mellan piaff och samlad trav är att i piaffen har man inget svävmoment alls, det är altid minst två fötter i marken. Piaff är inte trav utan ligger mitt emellan skritt och trav. Ibland beskriver man piaffen som en skritt med diagonala benrörelser. En sådan skritt kan även ridas med normal steglängd och kallas då skolskritt.

8 oktober 2009

Ursäkta min okunnighet. Vad är då halva steg? Jag har trott att halva steg innebär det du här beskriver som piaff med viss rörelse framåt. Jag ska kanske säga att jag inte alls kommit till den här nivån än, men vill gärna vet vad som är vad.

 

/Charlotte

8 oktober 2009

Å hoppas Loidens stegringar också kan förvandlas till söta levader!

Det är så väldigt lätt att han drar iväg och tar 1 m steg om man ber honom röra sig lite frammåt, men det är bara att fortsätta öva=) Då vet jag hur jag ska tänka iaf! Tack för hjälpen!
Markus 8 oktober 2009

Vad halva steg är, har jag också frågat i en massa år, utan att ha fått ett enda vettigt svar. Jag gissar att halva steg helt enkelt är en eufemism. Antingen är man modig, som Malene, och säger att man tränar piaff eller så är man försynt och säger att man tränar halva steg för då kan inte jantelagen skylla en för övermod.

Vi har ju inget fast gränsvärde från när en gångart (skritt eller trav) övergår till piaff, varför det är svårt att säga var den nedra gränsen för piaff ligger. Men så länge målet med det man gör är att prestera en piaff, kan man gott säga att man tränar piaff.

Jämför med galoppombyten. Om vi tränar byten men inte lyckas göra ett rent byte en enda gång under ett ridpass, är det ingen som hävdar annat än att vi i alla fall har övat på det. Men säger man att man övat piaff utan att åstadkomma en 10-mässig piaff, ja då får man beska kommentarer. Bäst således att hitta på ett förmildrande ord.

Samma sak vill jag säga förligger med skänkelvikning och öppna. Öppna är ofta en kravfylld rörelse eftersom den anses svår. Bättra hävda att jag bara tränar skänkelvikning för den är det OK att den ser fel ut. Hävdar man att man rider öppna anser man sig stå över jantelagen och skall tryckas tillbaka in i den.

Man började prata om halva steg för 10 år sedan, i såväl dressyr- som akademiska kretsar. I vanlig ordning, på samma sätt som med till exempel halvhalten, användes ordet utan att någon kunde definiera det. Tidigare pratade man inte om halva steg, då trampade man sina hästar.  Även detta är, vill jag hävda, en eufemism.

Det är problem med registret mellan stegring och enmeterskliv, speciellt på hästar med mycket påskjut och dragiga munnar. Att kunna kontrollera registret däremellan, är en väg in i piaffen. Således kan man ibland gå bakvägen till piaffen, och krympa stegen från en meter till 75cm, och sedan till en halvmeter. Så länger man ut dem igen för att stax ändra från 75cm till 25cm til 50cm till 75cm till 50cm till ut och vila. Att vänja hästen vid detta lågväxelregister utan att bjudningen och takten går förlorad, kan man kanske kalla halva steg. Det kan man öva i alla gångarter.

Kanske är halva steg att man rider i låga tempo utan att det blir piaff-rytm av det. Man gör det i skrit teller trav, helt enkelt. Men frågar man folk om detta, får man inga svar. Jag föredrar att inte använda utrrycket.

8 oktober 2009

Tack för svaret! Nu vet jag åtminstone ungefär vad instruktören menar om jag kommer så långt som till "halva steg". Jag hade nog annars, knasigt nog, gissat vilket inte känns helt bekvämt.

 

/Charlotte

8 oktober 2009

Men, när jag tänker hur jag ridit när jag försökt göra piaffer på egen hand, så har jag alltid gett min häst skänkel i takt med rörelsen, vilket inte borde framkalla en stegring eftersom man gör något i takt? Har jag gjort fel? Jag har ju aldrig ridit ens i närheten av en piaff för instruktör, utan det är sådant jag experimenterat med under skogsturerna (dock ej med P men väl med D) och då har jag kommit fram till att det lättaste sättet att behålla energin \"framåt\" har varit just det, att skänkla växelvis i förhållande till vilket bakben de ska lyfta. Vill jag att de stegrar skänklar jag helt enkelt med båda skänklarna samtidigt som jag gör en förhållning (=drar handbromsen)

/Sayonarah
Markus 8 oktober 2009

Om det fungerar så är det ju rätt, men hästar är sällan så logiska som vi tror. Om de upplever sig trängda kan de prova att stegra sig hur rytmiska vi än är.

Jag tycker detta med växelvis drivning är svårt. Det är för lätt att man blir för stor i rörelsen och att man kommer efter i takten. Då blir det ju inget av det. Jag har egentligen bara sett en enda ryttare som klarar det där riktigt bra. Ävenledes är få hästar så lydiga för skänkeln att de ögonblickligen lyfter det bakben vars skänkel ber omd et. Oftast har vi en liten fördröjning, ibland på 2-3 sekunder, varför jag undrar om metoden egentligen alls är effektiv.

Hur vi når piaffen är rätt indivduellt och får anpassas efter såväl häst som ryttare. De tre hästar jag har experiminterat piaff med (Kalle, Blixten och Diamant) har alla bjudit på så skilda utmaningar att jag ibland undrar om det ens är samma rörelse jag rider. Den växelvisa rörelsen tycker jag mera sitter i bäckenet än i skänkeln, men ber man folk vicka på rumpan i piaffen blir ofta resultatet att de vaggar fram och tillbaka i sadeln som en onykter anka. Hur man än gör blir det liksom fel.

För stora hjälper i piaffen stressar för mycket och för små ger ingen energi. Ju mer jag håller på, desto mer instämmer jag i att det tar minst fem år att lära en häst en bra piaff.

Bästa sättet att få energi framåt är nog att använda piaffen till vad den är avsedd för: Att samla energi för kommande action. Om hästen efter piaffen för göra något svårt (galoppfattning, travökning, passage, piruett...) ökar deras vilja att samla sig. Bäst blir resultatet om de inte vet vad som skall komma, bara att något skal komma. Men med Diamanten är det tvärtom. Gissar han att det snart händer något svårt tar han saken i egna händer och "gör" något. Hans piaff handlar alltså om att stressa av, att liksom ta det lugnt, att inte ladda för något utan bara vara.