Ingela och jag hade tänkt rida på ”terrängbanan” igår igen, men fick nog av värmen och undvek ridningen. Istället red vi dit idag på förmiddagen, när det åtminstone höll sig under 25 grader. Vi bytta som planerat hästar idag, Ingela på Bugatti och jag på Pirre.
När jag borstade kände jag den där känslan inom mig som jag nu vet är rädsla. Det går inte att beskriva hur den känns, men jag har lärt mig att känna igen den. Pirre är gårdens största häst. Det gör honom inte särdeles stor, någon stans mellan 155 och 160, men Samtidigt är han trots att han är arab lite grövre i kroppen och är liksom mera häst åt alla håll än vara andra små killar. Jag vet sedan förr att det alltid känns osäkrare att rida stora hästar än små, så i vårt ponny-stall får Pirre den otacksamma rollen att vara den stora skrämmande hästen.
Så medan jag borstade log jag åt mig själv och min fåniga rädsla. Jag vet ju att Pirre är mycket vänlig och underbart mysig att rida. Han gör mig så glad när jag rider honom, så där pirrigt glad som när man är förälskad. Dessa härliga känslor kan jag nu ”koppla på” inför ridningen av honom, så redan när jag satt upp kändes det bra igen.
På mina ”räddhästar” har jag alltid en förbygel på när jag rider. Det är gott att ha något att hålla i. Jag kan mäta min osäkerhet i hur mycket jag håller i förbygeln. Det är inte så värst länge sedan som jag red Pirre med två händer i förbygeln hela tiden (Jo, man kan styra och bromsa ändå). Idag höll jag knappt i den alls, mer än i galoppen. När jag galopperade/hoppade över stockar släppte jag den helt för att kunna följa med bättre. Samma sak gjorde jag igår på Bugatti.
Det går framåt.
