Ridrädsla : Att sluta av rätt orsak

-
21 april 2017

Skavlan intervjuade en äventyrare som berättade hur han hade hoppat fallskärm tillsammans med sin bror. När han landade hörde han en duns och förstod att det var brodern som kom ned utan fallskärm och dog. Efteråt förväntade sig omvärlden att han inte skulle hoppa mer, men han fortsatte att hoppa fallskärm. Han ville inte sluta på grund av rädsla. Skulle han sluta, skulle det vara för att hoppandet inte gav honom något längre. Han samlade mod och hoppade på nytt, och har fortsatt att hoppa.

Jag kom att tänka på detta för ett tag sedan. Jag vill inte att rädslan skall få hålla mig borta från ridandet. Skall jag sluta, skall det vara för att passionen har falnat. Passionen är emellertid vid liv. Det enda numera som kan få mig att längta är tanken på hästar och ridning. Även denna tid när jag inte vågat rida alls har jag i fantasin drömt om framtida ridpass och framtida hästar, så passionen lever.

En dag sadlade jag plötsligt på mina hästar och red dem alla tre. Blixten travade jag runt på stora fältet. De andra två red jag på ridbanan, och Pirre fick skritta ett litet varv i hagen efteråt. Det var första gången. Sedan har jag fortsatt att rida dem alla tre. Det är fortfarande löjligt nervöst att rida Pirre, och det kommer det vara bra länge till, men det går framåt och jag trivs med tanken på att rida honom.

Skall jag sluta, skall jag sluta av rätt orsak. Jag kommer att fortsätta,och jag kommer fortsätta att jobba med min rädsla. Kampen är inte över, men den är under kontroll.

Min övning är att tänka på det roliga, att minnas lyckokänslan under och efter ridpassen, och att planera noga i förväg vad jag skall göra. Är jag förberedd hanterar jag rädslan bättre.