I torsdags red jag min rara Pirre. Det blev ett bra pass. Som vanligt började han lite struttigt men avslutade med en fri lösgjord härlig trav. Passet kändes riktigt trevligt. Hela eftermiddagen låg jag på sängen, hyperventilerade och darrade. Ridpasset hade tagit slut på hela min mentala styrka. Dagen efter var jag fortfarande som i chock, utan möjlighet att göra något vettigt. Idag är det måndag och jag kan fortfarande inte umgås med tanken på att rida igen.
Alltså måste jag börja om med den process jag gick igenom förra året, och medvetet närma mig ridningen igen med en förhoppning att komma tillbaka i sadeln. Samtidigt gnager en fråga i mig: Varför? Är det värt besväret att gå igenom denna process igen och igen, för att kanske hitta lite glädje i ridning? Det blir ju tydligare att jag aldrig kommer att bli fri från min rädsla och kan lägga den bakom mig. Den har följt med mig genom hela livet hittills och kommer knappast överge mig framöver.
Så vad gör jag nu? Att ha hästar utan att rida, ja det blir ju som att ha hund och jag är väldigt dålig på att aktivera min hund. Om jag inte längtar efter ridning kommer således mina hästars liv bli påfallande enahanda, även om jag i och för sig inte tror att hästar lider av att gå i sin flock i hagen. Att göra av med dem känns ju inte heller bra. Jag tycker ju om mina hästar. Det blir moment 22 över alltihopa. Kanske hittar jag en lösning längre fram.