Ridrädsla : 4 månaders uppehåll

«Föregående - Nästa»
Markus 16 januari 2017

Pirres vila blev längre än jag trodde. Den hälta han hade och jag skrev om senast visade sig vara en senskada, eller möjligen gaffelbandet. Så efter de tre första veckornas vila fick han gå ytterligare en månad i sjukhage. När han släpptes ut i flocken igen blev han rätt omgående halt på nytt, och det tog en stund innan jag förstod att han fläkt upp hoven på den knöliga tjälen och skaffat sig en hålvägg som gjorde ont. Han var halt i stort sett fram till jul.

Efter ju har det ju varit ömsom hällregn och ömsom barmarks-tjäle så inte har det blivit ridet inte. Men så i går låg det plötsligt en decimeter skarsnö på ridbanan och vädret var riktigt trevligt, så då tog jag ut Pirre och longerade honom lite. Han var sådär snäll och scharmig som bara han är. Idag bestämde jag mig för att rida honom lite. Visst var det fjärilar i magen när jag satt upp, men de där konstiga idéerna om en Bockande rodeohäst lyckades inte poppa upp.

Visst var jag spänd och visst varjag nervös, men jag märkte ganska snart att jag faktiskt inte höll fast mig; inget krampaktigt tag i varken sadel eller man, vilket ju är ett gott tecken. Pirre såg spöken i trädgården och skvätte till lite, men likväl satt jag där lugnt, nöjt och lyckligt. Vi skrittade och småtravade och gjorde lite småövningar på ridbanan och kände oss så där lyckliga som målet med ridningen är.

Tänk om man kunde förstå denna rädsla. Varför blev jag så konstigt rädd för Jakarta för ett drygt år sedan? Inget hade hänt. Jag hade ju ridit honom med stor glädje innan, men plötsligt var det stopp. Det senaste året har lärt mig en hel del om hur rädslan uppstår, hur man kan bearbeta den och att man kan komma framåt efter den. Underbart skönt!

Kvar att göra är att galoppera Pirre på vårt nya fält i full fart och ropa tjoho samtidigt. Kvar är att hoppa lite högre än en halvmeter med honom, och kvar är att göra samma sak med Arrtalo. Sedan nöjer jag mig ett tag med utmaningar.

Markus 16 januari 2017

Pirres sjukhage blev våra lilla stall-gård. Han hade alltid sällskap av en annan häst. Vi bytte häst varannan dag. De hade stallplan och två boxar till sitt förfogande.

16 januari 2017

fint skrivet, och beskrivet, om det där som vi inte kan kontrollera, som bara kommer, men som vi kan arbeta med, bearbeta och fundera över - för något annat kommer ut på andra sidan. Vad vore livet utan sådana prövningar. Du är klok.

16 januari 2017

Jag känner igen mig. Mitt mål är att jag ska våga rida ensam i ridhuset på min relativt nya häst. Köpte henne i höstas.
22 januari 2017

Tack!! Ska följa din blogg med fortsatt intresse! Jag minns en tonåring som kunde galoppera över Englands gröna fält och känna att detta är livet, give me more!!. Den tonåringen har nu, efter 15 års uppehåll, ersatts av en medelålders fegis, som vid några få tillfällen upplevt eufori i galoppen men mest är skiträdd och ser katastrofer överallt...