Ridrädsla : Hoppryttarsyndromet

«Föregående - Nästa»
26 juli 2016

Första söndagen i oktober 1982 satt jag i TV-rummet i Stora Åsvillan på Strömsholm. Dagen efter började min första ridinstruktörskurs, så mina kurskamrater och jag hade sammanstrålat där i TV-rummet. Vi var alla ridlärare på olika ridskolor runt om i landet och snart berättade alla om sina ridskolor. Men det som berättades, var om de olyckor de varit med om på ridskolorna. Jag vet inte om jag själv hade något hemskt att berätta, men jag vet att jag blev förvånad över vilka hemska saker som kan hända.

Går vi ett och ett halvt år framåt i tiden, till april 1984, så sitter jag återigen i Stora Åsvillan inför att min andra ridinstruktörskurs skall starta, med nya kurskamrater – men samtalet handlar om ungefär samma sak.

Detta är på något sätt mänskligt. Vi älskar att prata om obehaglig saker, och vi älskar att ta till oss obehagliga saker. Se bara på löpsedlarna. Där står huvudsakligen om en massa otrevligt som hänt.

Häromdagen var jag på en kurs där en häst lyckades bli blockhalt. I pausen hörde jag folk prata om att hästen får nog tas bort, för det fanns någon häst i bekantskapskretsen som hade gjort något liknande och som fick tas bort.

Varför berättar vi inte istället om alla trevliga ridlektioner vi haft? Varför ser vi inte en häst skada sig och tänker på alla gånger det gått bra?

Det är farligare att åka bil än att flyga men vi matas med berättelser om flygolyckor varför vi är räddare för att flyga än för att åka bil. Alla de där miljoner flygresor varje år som går bra ger ju inga rubriker i tidningarna.

Jag brukar kalla detta för hoppryttarsyndromet. När en hoppryttare berättar om sin tävling berättar den om hur många hinder den rev. I en LB (110-hoppning) brukar det vara 10 hinder. River man två har man ju ända klarat åtta hinder utan problem! Det är väl något att berätta, något att minnas, något att stärka sig med?

Och här kommer vår rädsla in. När vi närmar oss den där hästen vi skall rida men samtidigt inte riktigt törs, så dyker det ju upp mängder med bilder på alla gånger det har gått illa: När hästar bockat, protesterat, stått på bakbenen och vad mer hemskt vi kan komma på. Vi tänker ju i ett sådant läge inte på alla de gånger vi har ridit och det har gått bra! Vi har ju dessutom rätt så livlig fantasi och kan därför skrämma upp oss med våra egna fantasihistorier om hur illa det kan gå. Det är emellertid fullt möjligt att måla upp positiva drömmar och istället för olyckor se lycka!

Man får öva sig lite på det här. Att några gånger om dagen tänka på lyckade ridturer, glädjefyllda ridturer, lyckliga ridturer, ger resultat! Det blir svårare när vi försöker tänka oss lyckliga framtida ridturer på Den Farliga Hästen, men det går det också om man övar sig. Man måste öva sig. Man måste hitta den lyckliga känslan, så man börjar drömma om ridturen istället för att våndas den.

Hälsningar,
Markus Holst

Ingela 26 juli 2016

Bra skrivet, det där behöver vi påminna oss om hela tiden. :)

[ Svara ]