Eftersom det började gå så bra att rida Artalo bestämde jag mig för att försöka med Pirre igen. Det primära syftet med min rädd-bearbetning är ju att kunna rida min nya snygga häst tryggt och fint. Det kom sig naturligt att jag började på med honom igen. Han var lite trulig en dag när Ingela skulle rida, ville inte stå still vid uppsittningen. Vi beslöt då att jag kunde ägna mig åt att öva det, istället för att Ingela red. Efter lite pyssel och olika övningar stod han snällt vid hoppa upp-pallen, och eftersom han hade sadel på så satte jag mig på honom en stund.
Jag skall inte säga annat än att det var med skräckblandat förtjusning jag satt där några sekunder, men jag var lycklig och stolt över att sitta där. Nästa dag gjorde jag om arbetet med honom och satt på honom två gånger; korta gånger men ändå.
Sedan gick det några dagar innan jag tog ut honom igen och skulle sitta på honom lite grand. Det gick inte alls. Jag hoppade upp och hängde på magen på honom, igen och igen och igen, men jag fick inte över benet. Efter en stund gav jag upp. Jag tog in honom och kände hur hela jag darrade och skakade när jag sadlade av honom. Kroppen var som i chock. Efter detta kände jag mig deprimerad i några dagar och red inte någon häst. Jag övervägde att sluta helt med ridandet, men det blir det ju aldrig något med när man överväger. Istället började jag fundera på vad som gjorde att det plötsligt inte gick längre. Jag hittade några saker.
1) Jag var trött. Jag är ju ofta trött. Skall man göra skrämmande saker bör man vara utvilad och pigg, så man har kraft att koncentrera sig.
2) När jag började sitta på Artalo hade Ingela ridit honom först. Nu tog jag Pirre direkt från stallet och skulle sitta upp. Det kändes mera osäkert.
Så vi började om. Ingela rider Pirre, och efteråt sitter jag upp. Då fungerar det igen, så nu har jag suttit på honom två gånger. Några gånget till, så skrittar jag nog iväg med honom också.
Artalo rider jag förhållandevis självklart nu. Kvar är att galoppera med honom, och såklart att rida ut, men ett steg i taget.
Av denna lilla händelse lärde jag mig att rädslan nog alltid kommer att finnas bakom knuten,och att jag nog alltid kommer att behöva jobba aktivt med att hålla den borta. Att rädslan kan komma tillbaka visste jag ju egentligen tidigare, det har den ju gjort hela livet, men nu har jag förstått att jag alltid måste anstränga mig att hålla den i schack och vara på min vakt så den inte dyker upp.
Och så måste jag försöka att komma ihåg att det jag är rädd för, det händer nästan aldrig. Och att jag kan det här. Jag är duktig att rida.