Ridrädsla : Dags att ta hjälp

«Föregående - Nästa»
7 juli 2016

Jag hade lagt armarna om hans hals och borrat in fingrarna i manen. Med pannan mot hans hals grät jag. Vi stod på ridbanan, sadlade och klara att sitta upp. Pirre hade varit hos mig i kanske två veckor och vi hade börjat trivas tillsammans. Men nu stod jag där och grät, alldeles darrig kroppen.

- Det går inte, sade jag till Ingela, det går inte, jag kan inte rida honom.

Nyss hade jag ridit mina andra hästar, helt som vanligt, men snälla Pirre kom jag inte upp på. Jag gick och lade mig i sängen, under täcket, och fortsatte gråta.

Det känns så irriterande! Jag är ju bra på det här! Jag har ridit i mer än 40 år, jag är utbildad ridlärare, jag har ridit in över 30 hästar, jag har undervisat i 35 år, jag har hoppat hinder på 140 cm, jag har ridit terrängbanor och jag har visat hingstar på bruksprov. Nu klarar jag inte att rida min snälla 8-åriga arab. Det känns så tramsigt!

Det är dags att göra något; att ändra taktik. Jag hade hoppats att jag kunde vänta ut denna nya rädsla och att allt snart skulle vara bättre, men det verkar inte så.

Men vad skall jag göra? Hur skall jag bete mig?

Det kändes för ett tag vettigt att inta pressa mig och tvinga mig. Jag ville inte ha fler sammanbrott som det jag skrev ovan. Jag beslöt att helt enkelt rida in Pirre igen, så jag kunde vänja mig vid at sitta på honom i lugn och ro, liksom. Så jag började longera honom med sadel och hänga på honom, som om han var en liten treåring. På det viset fick jag i alla fall någonting gjort med honom. Men det gick inte framåt, Två månader senare hängde jag fortfarande på honom, oförmögen att grensla

Så vi bytte taktik: Ingela tog sig an Pirre och började rida honom, och istället försökte jag att sitta lite på vår andre 8-åring Artalo när Ingela avslutade ridpasset. Det gick bättre. Varför vet jag inte, men det gick bättre med honom. Efter några dagars försök kunde jag sitta grensle på honom, med skälvande bröst och darrande, spänd ben. Artalo vände på huvudet och tittade lite åt sidan,och hela jag föll ihop. Men för varje dag gick det lite bättre och lite lugnare. Snart kunde jag skämta lite när jag suttit av, och snart kunde jag skämta medan jag satt på honom.

Samtidigt började jag leta efter en psykolog. Ingela har föreslagit det i flera år, men jag vet vad jag själv skulle sagt till den patient som kom till mig och inte vågade rida: Rid inte då. Det kändes därför inte så motiverat att ta sig till en psykolog. Samtidigt kändes det ju som ett lyxproblem, inte riktigt något jag velat belasta sjukvården med. Men nu började jag ändå leta efter någon psykolog, helt utan att veta vad jag letade efter. Jag pratade med en kamrat, som nämnde Unestål. Då förstod jag att det var en idrottspsykolog jag skulle kontakta! Det förvånade mig att jag inte tänkte på det tidigare, men nu googlade jag efter en idrottspsykolog som även var ryttare. Jag ville ju ha någon att prata med som förstod begreppen; som förstår skillnaden mellan att rida ut och rida terräng, och andra tekniska uttryck.

Jag hittade www.wildasport.se.

Hälsningar,
Markus Holst

Så här älskar Pirre att stå, kind mot kind. Han kan stå så i flera minuter. Under allt vårt handarbete och unghäst-lekande i våras blev det många sådana stunder.