Ridrädsla : Dags igen

«Föregående - Nästa»
5 juli 2016

Efter Napoli red jag rätt tryggt i 10 års tid. Det kom och gick en del hästar här på Skogsryd, men jag red dem alla rätt okomplicerat och har även ridit elevers hästar på lektion utan större problem.

2014 kände jag ett behov av en påläggskalv. De unga hästar jag haft hade av olika anledningar lämnat Skogsryd igen. Jag köpte Jakarta, en snygg och mycket rar connemara från Danmark. Han var två år och skulle alltså ridas in 2015. Jag började på rätt tidigt så han skulle vara riden innan min höftledsoperation i maj 2015.

Och det gick bra! Efter en lite orolig start från min sida, så kändes det snart underbart! Vi travade runt på vår ridbana, och jag red honom även på fältet en gång. Galoppera kunde jag inte med min dåliga höft, så det sköt jag på framtiden.

Det jag mest mins från denna vår med Jakarta, var den underbara känslan efter ridpassen. Jag kände mig euforiskt lycklig varje gång jag ridit honom. Den känslan var så stark att jag varje dag längtade till nästa ridpass på honom.

Så blev det dags för höftledsoperation i maj, så under sommaren blev ju inte ridet alls. I september började jag rida igen och tog hem Jakarta extra tidigt från betet. Jag längtade så efter att rida honom!

När han väl var hemma igen var inget sig likt. Jo, Jakarta var sig lik, men min euforiska glädje var borta. Istället kände jag en djup oro varje gång jag skulle rida honom, och höll mig krampaktigt fast medan jag skrittade honom på ridbanan.

Jag kan säga vilket ögonblick det vände. Jag skrittade honom på ridbanan och så stannade han och tittade på något. Ovanpå satt jag, oförmögen att företa mig något. Jag satt av och puttade honom förbi problemet. Från marken har jag alltid varit mycket säkrare.

Nästa gång jag red började snälla Jakarta konstra redan när jag suttit upp. Han backade och skulle inte alls vara med, så jag satt av igen. Efter det kom jag aldrig upp på honom igen.

Jag kända Napoli-vibbar. Jag hade blivit lika rädd för Jakarta som jag varit för Napoli. Jag ville inte uppleva den negativa resa jag haft med Napoli en gång till så jag tog hjälp. En kamrat kom hit och red Jakarta åt mig. Det gick oftast bra, men det visade sig att Jakarta var rätt bakskygg och emellanåt blev rädd för ryttaren. Efter några skenturer på ridbanan med min kamrat på ryggen, kände jag tydligt att jag kommer aldrig mer rida Jakarta. Jag beslöt att sälja honom och fick honom såld till en klok och sympatisk ryttare.

Istället köpte jag Pierce, en snäll 8-årig fullblodsarab som vi kallar Pirre. Honom köpte jag i februari 2016. Förvisso provred jag honom lite i skritt, men sedan dess har jag inte kommit upp på honom. Han har varit här ett halvår. Jag har försköt att rida honom flera gånger, men paniken slår till innan jag kommer upp.

Därmed har min berättelse om min rädsla kommit fram till dags dato. Nu skall jag framöver berätta hur jag försöker lösa mitt problem med rädslan.

Hälsningar,
Markus Holst

Jakarta kom flera gånger fram och lade sitt huvud på mitt. Men bara på mig

Här är Jakarta och jag, innan min dumma rädsla slår till.

8 juli 2016

Ska följa detta slaviskt och hoppas få bra tips.

[ Svara ]