Ridrädsla : Napoli

«Föregående - Nästa»
Markus 2 juli 2016

Skall jag skriva om min ridrädsla måste jag skriva om Napoli, men det gör ont. Det gör ont i varje del av mig.

Napoli föddes 1998 hos en gammal uppfödare jag kände. Han hade en gång i tiden fött upp Kalle, och många av hans unghästar hade sedan passerat mig för inridning. Napoli var hans sista föl, och gubben hade hunnit bli för gammal för att kunna hantera en yster unghäst, så Napoli hamnade hos mig redan som ettåring. Det visade sig vara en mycket snäll och behaglig häst och han och jag blev förtjusta i varandra, så när han varit hos mig ett tag köpte jag honom för en billig peng. Detta var alltså mitt i den rädda period jag där jag avslutade förra kapitlet

Sedan gick allting fel.

Jag flyttade till Skogsryd när Napoli blivit sadelvan,och plötsligt var han fyra och skulle ridas. Jag började sitta på honom utan bekymmer, men det kändes ångestladdat. Inget hade alltså hänt – det var ångestladdat ändå. Jag tog hjälp av en elev som kom hit och red honom, och det fungerade i stort sett klanderfritt så snart började jag rida honom själv igen, med samma ångest.

Är man rädd vill man ju inte ta strid med hästen. Man vågar liksom inte ställa krav på hästen. Man försöker att blidka hästen istället i ett försök att hästen inte skall bli arg. Tänk er då att den unga hästen stannar på ridbanan för att titta på något, och du inte vågar be den att gå framåt igen. Istället sitter du där med bultande bröst och hoppas att hästen inte gör något dumt. Eftersom hästen då inte får veta vad som förväntas av honom, så gör han såklart något annat vilket förminskar ditt mod än mer.

Med Napoli blev detta en snabbt nedåtgående spiral. Från att när han var fyra rida honom på min ridbana, så red jag honom som sexåring i min round pen. Jag vågade inte ut därifrån. När han direkt som jag suttit upp började gå till utgången och stå där och vänta på att vi var klara, och jag inte vågade be honom att gå därifrån, runt i min lilla round pen, då började jag inse att nu var jag vilse. Nu behövde jag göra något.

Jag gjorde av med Napoli när han var 6. Det gör fortfarande ont. Den hästen jag hade älskat var jag nu präktigt rädd för. Eftersom jag inte vågade vara hans ledare så blev han ju snart likgiltig inför mig, så även om han var en snäll häst från start, så blev han långsamt farlig för mig. Min feghet hade skapat ett monster!

Såhär mer än 10 år senare kan jag i ett nyktrare ljus se alla misstag jag gjorde med Napoli, och även se vad jag borde ha gjort istället. Napoli var ingen dum eller elak häst, han hade bara hamnat i fel händer – mina. Om jag hade vågat ”säga till” Napoli, om jag till exempel vågat använda spöt att driva honom när han inte gick, och insett att allt det där jag var rädd för aldrig hände, så hade han nog fortfarande varit här som en kär gammal vän. Men då, den gången, var mitt sinne inte sådant.

Napoli kom in i mitt liv vid fel tidpunkt. Jag vet inte var han är idag, och jag vill inte heller veta. Jag hopas att han har det bra.

3 juli 2016

Detta avsnitt berör mig verkligen. Mycket för att jag misstänker att min egen älskade häst utsatts för någon typ av "ridrädsla" innan han kom i min ägo. Jag kände hästen sedan tidigare, eller trodde jag gjorde det, och visste vad jag gav mig in på när jag köpte honom. Det tog mig närmare 2 år att få honom till en harmonisk häst och ytterligare 1 år för att börja plocka fram hans verkliga kvalité. 

I efterhand kan jag säga att jag inte alls kände den häst jag köpte men jag har verkligen lärt känna honom, en fantastisk häst. Det sorgliga i historien är att han började bli till åren redan när han kom till mig. Man ska inte men än då: tänk om han fått chansen som ung, i rätt händer hade han kunnat komma väldigt långt. Men som en vän till mig brukar säga: "Han hade en väldig tur som fick komma till dig till slut." Jag är stolt över den utveckling han gjort och fortfarande gör. Glad så länge jag får ha honom i livet.