Markus blogg : Ablativ och locativ

«Föregående - Nästa»
Markus 21 oktober 2009

Jag inleder detta kapitel med en massa saker som ni inte behöver veta, men om ni glatt läser vidare kommer i att se en logik i det.

Det finns två gramatiska ord, ablativ och locativ, där ablativ beskriver händelsens ursprung och locativ betyder händelsens mål. Vi kan jämföra detta med skillnaden i orden sitta och sätta; ligga och lägga; stå och ställa; De första orden, sitta – ligga – stå beskriver att man har lyckats med det andra. För att sitta måste man först sätta sig. För att ligga måste man först lägga sig. För att stå måste man först ställa sig. Det finns säkerligen fler sådana exempel.

Som ridlärare önskar jag ofta att det fanns fler sådana ordpar, för då hade det varit lättare att undervisa.

Vi skulle behöva ett bra sätt att förklara skillnaden mellan att få hästen att trava, och att trava

Vi har förvisso ett begrepp för skillnaden i att fatta galopp och att galoppera

Vi skulle behöva ett bra sätt att förklara skillnaden mellan att få hästen att piaffera, och att piaffera.

Vi skulle, framför allt, behöva ord för att förklara skillnaden mellan att få hästen att böja sig (skapa böjning), och rida den böjda hästen.

Här finns en klar brist i språket, för att det skall vara enkelt att förstå allt som sägs.

De flesta av oss gör felet att sitta kvar med de böjande hjälperna även när hästen är böjd.

Många försöker att få sin piafferande häst att piaffera, trots att den redan piafferar.

Enklare är det med traven och galoppen, från exemplen ovan. För ingen fattar galopp på en häst som galopperar. Det skall vi vara glada för. Förvisso hör man ibland att man skall fatta galopp i varje språng, men det praktiseras, tack och lov, sällan.

Samma problem har vi vid enkla saker som framdelsvändningar och skolorna. Många sitter kvar i hjälperna när hästen väl utför rörelsen.

Som ridlärare är det lätt att göra fel här, eftersom vi är rätt duktiga på att förklara hur man skall få hästen att göra ditten och datten. Tyvärr glömmer vi ofta att meddela, att när hästen väl utför detta, dvs. när den lyder oss, gör vi bäst i att artigt sitta still och njuta.

De böjande hjälperna behöver vi bara när vi vill skapa böjning, inte när hästen väl böjer sig.

Hjälperna för att få hästen att piaffera, behöver vi bara när hästen inte piafferar. När hästen väl piafferar behöver vi ju inte längre tala om för den vad den att den skall piaffera.

Så: Vilka hjälper skall vi då använda när hästen gör det vi vill? Enkelt uttryckt: Inga alls! Då skall vi passivt gunga med och njuta av ridturen. Då skall den sidförande skänkeln bort, eller den böjande innertygeln, eller piaffens växelvisa skänklar, eller förhållningen.

Men sedan är ju sanningen den att inget roligt varar för evigt, och oftast så behöver vi strax hjälpa hästen igen, att komma ihåg vad det var han sysslade med. Dock hoppas jag att jag har lärt alla mina elever att vi allt får vänta på att hästen gör fel, innan vi försöker att korrigera honom. Det finns ju en betydande möjlighet att hästen fortsätter att göra rätt om vi inte stör. Är vi där och tjatar i onödan ger vi inte hästen möjligheten att skryta; att visa att han har lärt sig; att han fattar; att han vill jobba för oss.

En hjälp skall signalera en förändring. Den stunden hästen gör det vi vill, vill vi ju inte förändra något, alltså använder vi heller inga hjälper förrän vi har ändrat oss och vill något nytt.

Lotta 21 oktober 2009

Aha, intressant. Försökte själv böja orden genom att sätta in en annan konsonant så som man gjort i sitta och sätta, trava och tråva, triva... näe, blir inte alls bra. Men förhoppningsvis räcker det med att du säger ablativ och locativ vid nästa träning så kanske jag kopplar till det här inlägget och tänker på skillnaden...

24 oktober 2009

Som vanligt insiktsfullt och välformulerat! \"If it aint broke, why fix it.\" /PL