Markus blogg : Rider du akademiskt?

«Föregående - Nästa»
Markus 13 februari 2009
Jag fick frågan häromdagen, lite trevande och osäkert, av en tös som dels var nyfiken men samtidigt troligen lite rädd att förolämpa mig. Jag svarade något i stil med att jag ju är rätt inspirerad av Bent, och eftersom han brukar gilla det han ser mina elever göra, så rider jag nog akademiskt.

Men vad menas egentligen med att rida akademiskt?

Som ett inledande svar på den frågan, får jag väl säga att jag faktiskt inte vet. Själv använder jag begreppet "akademisk" på samma sätt som det används inom utbildnignsväsendet. Jag förknippar "akademisk" med sökande efter kunskap; ett öppet sinne som letar efter sakens innersta natur.

De gånger jag har hört Bent B förklara begreppet, har det mer handlat om att återuppliva ridtraditioner från forna tiders ridakademier. Exakt vad en ridakademi är, är också lite svårt att få grepp om. En akademi var i gamla tider en utbildningsanstalt, men behövde egentligen inte vara en högskola eller universitet så som vi tänker på det. Det fanns privata akademier som själva satte upp agendan för vad eleven skulle lära sig.

Jag har inte hittat mycket skrivet om gamla tiders ridakademier, men det fanns ett liknande system inom fäktningen, och säkert också inom andra områden. Det fanns oftast flera privata fäktakademier i de stora europeiska städerna, och det verkar som om dessa ofta låg i luven på varandra, förfäktandes olika "skolor". Så långt inget skillnad mot den ridvärld vi känner till från vår egen bakgård. Ville man avancera i sin fäktakademi, fick man dels betala en rejäl slant, men var också tvungen att visa prov på sin skicklighet genom att gå en fäktmatch mot skolans stormästare. Denna var oftast även ägare till skolan och satte således själv reglerna. Ansågs man värdig efter matchen, fick man en högre titel och fick vara med i de finare sammanhangen.

Här ser vi en parallell i Bents "riddarorden", där man också måste avlägga ett prov för att få vara med och leka. Riddarorden är alltså ingen förening eller organisation så som vi föreställer oss, utan mer ett system av ryttarmärken, inte alls olikt det många av oss känner från det svenska förbundens bronsmärke, silvermärke, järnmärke osv. På samma sätt som gamla tiders fäktakademier är även "riddarorden" en totalt odemokratisk anordning, hårt knuten runt Bents person där det verkar svårt att skilja på Bents privata ekonomi och ridderskapets dito. Även har "ridderskapet" ärvt systemet att det skall vara dyrt att få en ny "behörighet".

Naturligtvis kan det bli förvirrande när jag använder ordet på ett annat sätt än vad Bent gör, men samtidigt har väl inte den ene mer rätt än den andre. Tyvärr ser vi att det dyker upp många nya företeelser med nya namn, där alltihopa handlar om samma sak: Att försöka åstadkomma bra ridning. Philippe Carl verkar ha byggt ett liknande system som det Bent har gjort, där man efter några års träning kan få en mycket fin examen, utfärdad av Philippe Carl själv. Inte av någon annan, Inte av något råd, eller fristående organisation. På det viset finns det inte heller någon dialog i dessa "organisationer" om vad bra riding är, och om vad som skall premieras. Det är mästaren som styr. Basta.

Samma system känner vi ju från Pat Parellis NH-system med olika examen, Vi har det också inom centrerad ridning, där jag en gång fick bannor i ett mail från någon invigd, för att jag hade ordnat en kurs i centrerad ridning för en instruktör som tydligen inte hade rätt examen för att vara en äkta centrerad instruktör... Om jag minns rätt, fanns dessa examina och fina betyg även inom Strasser-systemet, ni vet; de första barfotaverkarna som kom.

Ibland framställs den akademiska ridningen i liknande ordalag som möter oss inom kampsporterna. Där handlar det ju mycket om att stiga i graderna och få ett ny färg på skärpet. Det pratas som att syftet med akademisk ridning är, att kunna rida upp för nästa av Bents prov, för att få en fin titel som riddare, mästare eller så. Jag håller inte med om det.

Jag vill söka kunskapen, inte bekräftelsen. Med åren har jag tröttnat på att blandas ihop med ovanämnda "riddarorden" och har därför slitat kalla det jag gör för akademisk ridning. Det betyder inte att jag rider på ett annat sätt eller att jag tar avstånd från Bent Branderups kunskap. Det gör jag inte. Jag tar avstånd från det jag upplever som en fjantig organisation.

I olika sätt att ta avstånd från Bent, eller för att profilera sig själv, har en del skaffat nya namn på det de gör. Vi har sett begrepp som integrerad ridning och "healthy horse riding". Det epitet jag gillar bäst, är en bekannt till mig som talade om logisk ridning. Då är vi nära det jag vill göra.

13 februari 2009

Jag svarar så här...

"Jag förknippar "akademisk" med sökande efter kunskap; ett öppet sinne som letar efter sakens innersta natur."

Det är därför jag har den instruktör jag har Akademisk Ridning... ^^

och det är jag nöjd med!!!

Men jag tror jag måste byta kameraman... ^^

http://s162.photobucket.com/albums/t260/ingelah_photos/080404%20MH-kurs/Halvblod/?action=view&current=S5031550.flv [s162.photobucket.com]

13 februari 2009

Det blev fel i länken...

http://s162.photobucket.com/albums/t260/ingelah_photos/080404%20MH-kurs/Halvblod/?action=view&current=a4d1cd6b.pbr [s162.photobucket.com]

Är ju långfilm ju... på lite allt möjligt... =) *harkel* Bland annat fin ridhusbotten...
Lotta 14 februari 2009

Jag brukar säga att jag rider akademiskt och för mig betyder det att jag sätter hästen i första rummet.

Ridningen anpassas till det hästen klarar av och vad som är bra gymnastik för dess kropp. För mig är det också precision och både fina och maffiga rörelser. Inga krav att prestera ditt och datt inom en viss tid, jag har  t ex inga som helst ambitioner att rida några väpnar eller riddarprov osv. Med de inte sagt att jag inte vill kunna rida de rörelser som de innefattar, ambitionerna är höga :) Men det allra viktigaste är ju att både jag och hästen har roligt!!

Ja, det är det akademisk ridning är för mig.

Vad gäller din sista fråga så är den svår. Människor har olika ambitioner, en del vill tävla på klubbtävlingar, andra på de internationella banorna. Vissa luffa runt i skogen eller bara träna lite för sig själv. Och vissa stävar efter att klara olika typer av prov. Vi har alla olika morötter för att ta oss frammåt och då måste man ha förståelse för att man är olika och vill olika saker, vara öppen... Hur blir man det? Kunskap är ju en viktgt del, det skapar ofta en förståelse. Problemet är många gånger att man inte vet, man har bara "hört att" det är si och så...
Wåhlin 14 februari 2009

Hej!
Att nå enighet inom ridvärlden tror jag stöter på samma problem som enighet inom kyrkan och mellan religionerna.
"Du skall inga andra gudar hava jämte mig". Men om du stöter på någon som säger att det här är just nu min sanning och kanske kan det åtminstone bli en del av din så kan det vara värt att lyssna...
Man kan inte stöpa allt och alla i samma form, och med endast en ledare som ställer upp regler efter eget tycke som skall efterföljas och ej ifrågasättas/ändras så har vi väl en diktatur, eller i bästa fall en sekt... eller klubb för inbördes beundran.
Det fina med dig Markus är att du aldrig kan bli "sektledare". En markusism som tilltalar mig är att "det som fungerar kan ju inte vara fel".
Strasser tycker jag är ett utmärkt exempel på ett regelverk som ej (åtminstone tidigare, jag ska låta vara osagt hur det är idag) fått ifrågasättas. Det finns en form som alla hovar skall ha och om hästen inte passar i den formen direkt så tvingas den in i den med i värsta fall grav hälta som följd, istället för att låta hoven med hjälp av god verkning forma sig efter idealet med tiden. Det är förmodligen lika begåvat som om jag skulle sätta inspänningstyglar på den gode Manne och försöka tvinga honom till vänster galopp på en 15-metersvolt... då kan man bli anmäld för djurpålågeri...med all rätta.
För att åtegå till det där med akademi så tror jag att ordet kommer från platsen i Aten där Platon höll till med sina lärjungar, en trädgård avsedd för gymnastiska övningar och lek som hette Akademia....och det tycker jag är underbert för det är väl det vi vill...gymnastisera oss och leka....

Och nu till deviserna som håller på att bli tradition att avsluta inläggen med....

               "det är roligare att ha kul"     och min makes favorit...          "övning ger träning"
Markus 14 februari 2009

Kloka ord Karin, tack. "Det som fungerar är alltid rätt", tror jag är den mer ordagranna lydelsen av det jag brukar säga. Jag är glad att jag bland mina elever inte ser några Markus-wannabees. Det visar mig två saker: I) att mina elever är fria, tänkande varesler och 2) Flickor tycker inte om att rida tjocka leriga fjordingar i jeans och grovstövlar. annat vore det kanske, om jag undervisade unga pojkar. Min brorson ville vid ett tillfälle när han var liten "se ut som Markus". Det var faschinerande att se vad han plockade på sig.

Och oberoende om det handlar om tävlingsvärlden, religion eller någon av dessa nya mode-ismer inom ridningen, så kan jag åter konstatera, att endast döda fiskar följer strömmen.

Ett ordspråk att lägga till din samling är det jag lärde mig av den senaste damen jag var gift med: Den som söker, hon letar.
Helena 15 februari 2009

Hej på er alla!

Jag får också ofta frågor om akademisk ridning, inte alltid utan en känsla av " är du en såndär". Jag ser själv framför mig levader och hög samling när jag hör ordet ( någon har utryckt sig "han den där med den fjantiga mustachen", dvs Bent). 
Jag säger alltid att det är en träningsfilosofi som jag tolkar bygger på att ha en bra kommunikation med sin häst. En sak betyder bara en sak ( tex överkroppen styr framdelen).

Att göra det så enkelt som möjligt för hästen att förstå och utföra sina rörleser gör att både jag och hästen slappnar av.

Det leder ju inte nödvändigtvis till levad utan det är ju färden framåt det handlar om. Och det är ju/väl vad alla dicpliner strävar efter. Varför väljer jag att kalla det akademiskt då?
Bent har ju gjort en utvecklingstrappa och det är ju illa fall ett bra åskådligt sätt att presentera en utbildningstrategi
Någon annan har sagt "men kan jag komma som dressyrryttare och få ut något av det blir det inte förvirrande för hästen". Det är ju klart man kan. Man lär sig alltid något men för mig blir dina (Markus) kunskaper måttstocken på om det är lämpligt, och fötsås, fungerar det? Det som fungerar som lösning för ett ekipage gör det inte för nästa. Tänker ofta på styrning tempo etc och sneglar ibland i Bents Akademisk ridkonst.


Så sammanfattningsvis har akademisk ridning för mig blivit ett så enkelt språk som möjligt mellan mig och hästen och mer jobba med böjning styrning tempo.... dvs styrka och koordination än mycket trava och galoppera runt runt utan att hästen bär mig( vilket i och försig ger kondition).

Vi blir det vi gör oss till och det gäller även hästen!

Hej då!

15 februari 2009

Det är så befriande att höra ditt resonemang! Är du lika opretentiös i verkliga livet som du är i skrift? Kanske tycker du att jag är lite uppkäftig när jag frågar så, men jag har fått för mig att du kanske kan ta det. Tyvärr har jag stött på en hel del hästfolk (och andra med för den delen) som vill framstå som så. Sedan har det visat sig att de ändå sitter på höga hästar och vill mata alla andra med sin sanning. Kanske är vi lite så till mans, men alltför stor diskrepans ger dålig smak i munnen.

För mig är "akademisk" (precis som för bl a dig Markus) en fråga om utbildning för utbildningens egen skull. Det behöver inte leda till någon specifik prestation. Det viktiga är att utforska och lära mer. Hur långt man kommer i skolningen är en annan fråga. Mina icke hästintresserade vänner undrar då varför vi ska skola våra hästar överhuvudtaget, men det är ju en annan sak. Eftersom jag länge varit ohälsosamt prestationsstyrd innebar kontakten med den typ av utbildningsfilosofi som vi pratar om en enorm lättnad.

Egentligen tycker jag att enighet borde vara ganska enkelt, fast det borde ju fred också vara. Jag har förmånen att ha min häst i ett stall där faktiskt ingen jämför sig med någon av de andra! I min värld är det smått sensationellt (egentligen för bra för att vara sant, hmm). Hemligheten tror jag är att ingen tävlingsrider och att alla sätter hästens välmående i fokus. Så länge våra hästar behandlas med respekt och känsla och ser ut att trivas och må bra finns ingen anledning för någon att lägga sig i eller ha oinbjudna synpunkter på det ena eller andra. Jag tycker att uttrycket "det som fungerar är rätt", eller hur det nu var, är så härligt. Jag tycker nog att det är så vi ser det i vårt stall. Vi har alla olika mål med hästägandet och olika sätt att rida, men det ena är lika gott som det andra.

Det verkar vara populärt med citat på den här sidan så jag bidrar med ett som jag fått för mig kan passa in.

“The trouble with having an open mind, of course, is that people will insist on coming along and trying to put things in it.” - Terry Pratchett
Markus 15 februari 2009

Du kommer med en mycket berättigad fråga,s om jag fick fundera på en stund, innan jag vågade svara på. Jag gissar att svaret är nej; jag är inte like opretentiös i verkliga livet, som jag är i skrift.

När jag skriver och formulerar mig här på min sida, beskriver jag mina idéer och ideal. I mitt vardagliga liv, är jag ju bara en vanlig man med alla de brister som vi alla har. Jag vet allt för många tillfällen och situationer där jag inte klarar att vara så opretentiös som jag tydligen låter.

Jag irriterar mig alltför mycket, när folk hävdar en åsikt utan att logiskt kunna förklara den. Jag blir mycket irriterad på mina med människor och medryttare när de verkar mer intresserade av att se rätt ut, än att vilja öka sitt kunnande. Jag hade lyckats bättre i mitt värv, om jag klarade att ta dessa människor, än som nu när jag blir irreterad på, och därmed säkerligen arrogant mot dem.

Men du kan ge dig på att jag kämpar med att leva upp till mina ideal.
16 februari 2009

Jag uppskattar din uppriktighet och känner igen dilemmat. Det är svårt att leva som man lär, men att ha självkännedom och våga ifrågasätta också sig själv är stort. Jag blir så full i skratt när jag läser om din irritation när folk hävdar en åsikt utan att sedan kunna förklara den logiskt. Enligt min erfarenhet uppfattas då varför-frågorna som mycket provocerande, trots att jag bedyrar att jag bara frågar för bättre lära mig och inte för att ifrågasätta dem som personer. Inom den akademiska världen (inkl ridkonsten) borde väl detta vara mer sällsynt, men jag vet att det är en naiv tanke.
Ja, ja, jag gillar inte fördomar ändå är jag full av dem själv, men så kan det vara. Man får sträva efter idealen.

Jenny 16 februari 2009

Ja! Brukar jag svara och hoppas på att inte hamna i en massa följdfrågor... Mest beroende på att jag alltid hittar de där människorna som vet bäst, som snabbt talar om för mig att min minigris är för stor (de ska vara som kaniner), att islandshästar inte kan (här följer ett långt urval av alternativ) ridas lätt på/trava som andra hästar/galoppera tretaktitgt/köras osv, eller att vegetarianer visst kan äta kött! Att i det här läget försöka förklara vad jag menar är helt hopplöst, personen har ju idiotförklarat mig från första stund, vad jag än säger kommer bara att bekräfta det!
Men rider jag akademiskt??? Jag vet inte, vad jag vet är att den där klassiska ridskolestilen (där man gör som man blir tillsagd) den håller jag inte på med. Jag lär inte heller ut den, det jag lär ut är sådant som jag ser funkar och som jag tror på och som jag på ett pedagogiskt sätt kan framföra.
Men tränar jag akademiskt? Här känner jag mig lite skyldig, för trots att jag bor nästgårds med Markus, har tränandet bara varit aktivt i ett par månader och det för ett par år sedan, sedan dess har det alltid kommit saker i vägen.
Personligen har jag lite svårt för ordet akademi, det används ju sällan i den mening som den ursprungligen kommer från, nu pratar vi om Svenska Akademin, eller att någon är akademisk, så träffar man på folk som aldrig har hört talas om AR så fattar de inte alls vad man menar. Själv gillade jag ordet barockridning, tills jag insåg att folk tänkte 2befängd" eller "orimlig", vilket ju akademiridning absolut inte är.
När jag pratar med hästfolk som inte kommer från Sverige blir det än mer förvirrande! Där funkar varken ordet barock eller akademi! Ibland funkar det att prata om spansk eller portugisisk ridning.
Så här kommer en följdfråga. Är AR, barockridning, spanskridning och portugsiskridning samma sak???
Markus 16 februari 2009

Din fråga är berättigad. Är AR, barockridning, spansk ridning och portugsisk ridning samma sak?

Du använder även ordet klassisk, som är så omstritt att det för något år sedan var en paneldebatt i Borås, i samband med något större hästevenemang, där det diskuterades vad klassisk ridning är. I panelen satt bland annat Bent Branderup, Julio Borba och Philippe Carl. Kom de fram till något? Jag vet inte, men tror det inte.

Tyvärr är det ju omöjligt att dra skarpa gränser mellan alla dessa saker, och tyvärr använder de flesta begreppen på olika sätt. Alain Roland har vid något tillfälle, i en artikel, beskrivit sin syn på begreppen barockridning och akademisk ridning, och i stort sett lyckats vända på beskrivningen mot hur jag ser dem.

Vem av oss har rätt?

Snus är snus ochs trunt är strunt, om än i gyllne dosor. Men en häst är alltid en häst, om än med olika sadlar.

Jag tror inte att hästen får en annan mentalitet för att man byter från westernsadel till hoppsadel, eller att man byter sin cylinderhatt mot en islandströja. En häst är en häst är en häst. Således torde det vara möjligt att luska fram en generell, eller universell, kunskap som helt enkelt handlar om hur en häst fungerar mentalt och fysiskt, och hur vi bästa sätt kommunicerar med denne, och förbättrar denne.

Det är denna stora, gemensamma och för alla likadana kunskap som jag är intresserad av att utforska.

På denna stora kunskapskropp finns det sedan en del små utskott som pekar åt olika håll. Det är de olika disciplinerna; de olika sätt som vi vill använda hästen på.

Den mesta kunskapen, och det mesta utövandet, torde vara gemensamt eftersom hästen är sig lika oberoende av vad vi vill använda den till. Att specialisera hästen till att göra en sliding stop istället för en piaff, torde vara en minimal del i den stora kunskapen.

Men vi människor är som vi är. Vi vill tillhöra en grupp och sätta upp skiljeväggar mellan oss och "de andra". Vi vill markera revir. Tyvärr blir det därför lätt att man mera ägnar mycket kraft åt att lära in och ut det som skiljer den egna disciplinen från de andra, än att lära ut de saker som förenar all god ridning.

Man övertränar gärna sin specialgren. Mången dressyrryttare tränar alltid tävling. Deras kunskap består i hur hästar skall visas upp i dressyrprogrammen, och hur man bäst döljer hästens brister. Instruktören förklarar noggrannt hur man bäst rider den där ökningen på diagonalen så att den verkligen syns.

Hoppträningar består av att ryttarna ride rfram medan pappor och tränaren bygger upp hindrena. Sedan hoppa man. Sedan skrittar ryttarna av medan papporna och hoppläraren bär bort hindren. Man tränar hoppning och får hjälp med hoppningen, men nästan ingen hjälp med grundridningen.

Så blir då ryttaren akademisk och byter sadel och lär sig att rida med spöt rakt upp, och stoppar på sig alla de andra attributen, det där som syns och det där som skiljer. De lär sig att hästen är till för dressyren, inte tvärtom. De lär sig hur illa det är att träna som tävlingsryttarna gör.

Sedan hamnar de istället hos Julio Borba, får nya kompisar och nya ideal, och börjar rida, se ut och diskutera på ett annat sätt.

Nu hårddrar jag och raljerar, men jag gissar att ni alla känner igen er i mitt resonemang. Även kan man av de beskrivningar av begreppet "akademisk ridning" vi fått se här på sidan, se att ni är präglade av mig och mina utläggningar. Naturligtvis, för det är ju främst mina elever som huserar här.

Om vi skulle se en likannde diskussion på Bents blogg (något som aldrig kommer att finnas) eller, Hanna Englunds blogg, eller Carina Branderup-Erikssons blogg, så skulle nog definitionerna låta annorlunda, präglade av huvudpersonerna på dessa sidor.

Och naturligtvis är det så. Så länge jag kallar det jag gör för akademisk ridning, kommer mina elever att förknippa begreppet med mitt sätt att prata ridning. Om jag hade kallat mitt koncept för multileguansk ridning, hade ni alla här haft en annan inställning till begreppet akademisk ridnig, för då hade ju akademisk ridning varit något som andra gör.

Det sista jag skrev på min gamla blogg, var en artikel om olika anledningar att sätta sig på en häst. Vi har två ytterligheter. Antingen vill vi transportera oss fort, eller så vill vi vara viga på stället. På denna skala kan vi passa in de flesta av de rid-inriktningar som finns.

I alla nya system, och i alla ytterlighetsriktningar, finner vi en mångfald av små grupperingar. Det ser vi ju tydligt inom politiken. Även kan vi se det på att det länge har funiits två rivaliserande werstern-organisationer i landet. Vi har även sett två rivaliserande avelsföreningar för bland annat friesern, och nu den sista tiden två rivaliserande förbund i working equitation. I min bardom fanns det två rivaliserande förbuins som ordnade "vanliga" rytartävlingar. Men eftersom dessa discipliner har blivit gamla och trötta och lämnat de brinnande idealen bakom sig, slog de ihop sina påsar till ett gemensamt förbund.

Det är svårt att hålla sams, speciellt när man vill vara först.

Är då barockridning, portugisisk ridning, spansk ridnign, AR och multileguansk ridning samma sak? Mången mången skulle svara nej på den frågan. Alla skulle säga vad bra de själva är, och gå till angrepp mot rykten om oriktigheter i de andra systemen. Konstigt nog skulle "de andra" göra samma fel, oberoende av vilka "vi" var.

Tyvärr måste vi kalla oss något. På den tiden jag "saluförde" mig som dressyrryttare fick jag inga elever eftersom jag ansågs konstig. När jag hittade Bents akademiska koncept och började marknadsföra mig genom det, fick jag elever eftersom jag var just konstig.

Jag har ju tidigare berättat att jag har en korrespondens-elev i Tucson, Arizona. Vi har den sista tiden haft en mycket krånglig diskussion om vem och vad jag är, eftersom hon vill intressera fler ökenbor för mitt koncept. Där borta är ju begreppet akademsik ridkonst lika okänt som Bent. Rider jag då klassisk dressyr? Nähe... men doma vaquero då? Det borde väl passa? Nähä... Men du är ju inte western. Jasså du har westernelever...

Jag är Markus Holst. Jag vill lära ut okomplicerad ridning.
23 februari 2009

Hejsan!

Med stort nöje har jag läst genom kommentarerna på din fråga; "Rider du akademiskt".
Jag kanske skall börja med att säga att jag och min fru, som delar häst, är elev till Hanna. (Vilken vi tycker är en bra ridlärare.) Kan nämna också att jag inte har ridit så många år.

Om vi börjar med begreppet "akademisk". Jag tror att vitsen med att kalla en skola eller ett utbildningsinstitut för akademisk, är väl att ge den viss högre status, kvalitétsstämpel. Jag tror att när Bent började kalla sin ridlära för akademisk, så var det nog att skilja sig från de traditionella ridskolorna (ryck & slit). Sedan är det väl så att det har funnits andra som sysslat med alternativa ridsätt och både ridit på begreppet akademiskt eller viljat hålla sin egen profilering.

Om vi återgår till frågan; Jag skulle nog vilja kalla det Barockridning i moden tappning. Som jag har förstått det utgår ridkonsten från de gamla lärarna med en anpassning till våra dagars syn på hästen. Tyvärr har jag inte sett några av dina lektioner, men jag antar att det handlar om samma sak; få hästen muskla och i form för att klara av att bära sin ryttare och villigt göra det ryttaren ber om. (dock inte det omöjliga.)

Det är väl så att den här företeelsen som du, Bent och andra lärare sprider är såpass ung, att begreppsvärden inte har hunnit sätta sig än.

(Notera också att på svenska ridsportförbundets hemsida har åtminstånne förut (kan inte hitta det nu) funnits länkar till Akademiska ryttarföreningar. Då har det handlat om höskoleutbildade ryttare som ridet "vanlig" dressyr.)




Markus 23 februari 2009

Välkommen till min sida! Vilken Hanna rider du för? Larnemark eller Engström?

Först får jag ge dig rätt i att det finns akademiska ridklubbar. Dessa var knutna till universiteten och väl väl elevorganisationer på något sätt. Jag gissar att det finns många andra och liknande föreningar bland eleverna på universiteten. med tiden blev dessa akademiska ridklubbar mer och mer som vanliga ridskolor oich jag vet inte alls hur de fungerar idag. Mig bekannt fanns det två; en i Lund och en i Uppsala. Naturligtvis skapar detta ytterligare begreppsförvissing

Men sedan håller jag inte längre med dig. Barockridning är ett riktigt namn för dem som vill rida så som man gjorde under barocken. Då skulle vi kunna införa begreppet renässansridning för dem som vill rida som man gjorde under renässansen (dvs. grovt enligt Pluvinel och Grisone), på samma sätt som man forfarande kan spela renässansmusik eller barockmusik.

Då hamnar vi i ett vanligt problem: Vad är då klassisk ridning? Skall vi fortsätta i nomenklaturen i stycket ovan, blir klasissk ridning liktydigt med ridning under klassisismen alltså 1800-talet. Det håller inte de som hävdar sig rida klassiskt, med om.

Jag vill, likt Sven Lundin, hitta systemet som talar om hur allting fungerar. Jag bryr mig inte om vad mina elever använder sitt kunnande till. Jag hävdar att all ridning bygger på samma grund: Hästen. Oberoende av ifall vi är hopp- distans- eller westerryttare har din häst i grova drag samma mentala och fysiska egenskaper och behöver i alla sammanhang behandlas på ungefär samma sätt. Jag vill utforska och lära ut den stora kunskap som är gemensam för alla hästar och därmed för alla hästmänniskor. Det är inte min målsättning att lära ut endast barockens skolsprång.

Sedan är det en helt annan sak och i viss mån en tillfällighet att jag har hamnat i att undervisa i dressyr, och att det är folk med udda inriktnignar och udda hästar som främst söker sig till mig.

Du talar om att "få hästen muskla och i form för att klara av att bära sin ryttare och villigt göra det ryttaren ber om. (dock inte det omöjliga.)". Detta är inte specifikt för mig, Bent och andra nya på marknaden. Du skulle få svårt att hitta en tränare eller ryttare som hävdade att motsatsen var deras mål.
Markus 18 mars 2009

Jag tänker verkligen inte försöka att få dig att tänka annorlunda, eftersom jag tycker du har rätt. Vi skall söka kunskapen där den finns, och den finns överallt där det finns hästfolk.

Det jag försökte förklara i denna tråd, men kanske inte lyckades med, är hur besvärande jag tycker det är med alla dessa indelningar, discipliner och liknande. Tyvärr är vi så rädda för att göra fel, att vi gärna behöver en etikett för att våga lita på att det är rätt.

Många vardagsryttare är rädda för dressyrsporten, ocht rivs inte med de tränare och den miljö som finns där. Därför säker sig dessa gärna inte till dressyrtränare. Tävlingsryttare betraktar gärna mitt sätt att tänka och lära ut som flum och väljer därför andra instruktörer. Som instruktör kan det vara motiverat att hänga på sig ett varumärke, för att på det viset ge en tydlig indikation på vilka influenser man har, och vad eleven an förvänta sig.

Att sätta en etikett på sin ridning, ger nog också en typ av trygghet. Man vet vem man är, och har bestömt vad man vill. genom att utöva en viss kategori, har man "giltigt förfall" för att inte göra det man inte vill, vilket är en nog så viktig aspekt på det. Mången kallar sig ju till exempel för dressyrryttare för att slippa hoppa.

Att sätta en etikett på sitt ridand,e underlättar också kontakt och umgönge med andra ryttare. Man kan enkeölt säga vadd et är man håller på med. När jag en gång nämnde för min travtränande revisor att jag var akademisk instruktör svarade han "ja det är ni som har sadlar med ryggstöd, va?"

Emellertid finns alltid risken att en etikett begränsar en. När jag började undervisa under det akademiska namnet, vågade jag inte säga annat än det som sammanföll med sådant som fanns att läsa i Bent Bs böcker, eller vad jag hört honom säga. Jag vågade inte använda min äldre kunskap aftersom jag trodde att eleverna inte efterfrågade den.

Med tiden har jag blivit tryggare och lär ut det jag tycker att eleven behöver lära sig för att komma närmre sitt eget mål. Idag vet jag att mine elever kommer till mig för den jag är; inte för att få del av Bents kunskap utan av min.

Jag håller verkligen med dig om att travare oftast har mykcet bra huvuden, och att de är bra hanterade när de kommer från travet. Tyvärr hamnar ju travare alltid hos okunniga ryttare,m varför polityren strax försvinner och de får ett oförtjänt dåligt rykte. Dock måste vi komma ihåg att travare har en annan rörelseapparat som äör bra på att sprinag fort, men sämra på att röra sig långsmat och vigt. Alla som har utbildat travare till höga nivåer, och sådana elever har jag fler stycken, vet att det är en större utmaning och tar längre tid än att utbilda en mer ridbar häst.

Jag önskar av hela mitt hjärta att dessa begränsningar kunde brista, så vi alla kunde ägna oss åt  ogravetat bra ridning. En bekannt talade om logisk ridning. Jag tycker det är ett ypperligt begrepp.
18 mars 2009

Jag sitter här i Tyskland och läser på din blogg. Jag bor och jobbar som au-pair på ett stort känt ridstall i närheten av Frankfurt. Jag berättade inte till en början att jag rider akademisk ridkonst och vilka reaktioner jag fick när jag berättade det sedan! Mycket fördommar. Men jag svarade så gott jag kunde, hade en språkbarriär, jag ville ju få dem intresserade och förstå mej.

Igentligen borde AR kallas klassisk och klassisk modern, samma som klassisk musik är klassisk. Det får mej att fatta bättre. De tog ett tag med massa liknelser som barock, du vet 1800-talet, bent branderup mm. innan de förstod. När jag sa "aha, ni rider engelsk ridning här!" fattade dem inte alls vad jag menade, de red ju militäriskt!

Jag säger akademisk ridkonst för att de flesta förstår det, hemma i Sverige, men annars så får man börja säga andra termer.

Jag har aldrig velat tävla själv, får ont i magen och prestationsångest, men man dras ju med av alla runt omkring, jag tävlar inte för min egen skull! Det är därför jag säger som 20 åring; tävling är inte min grej och jag kommer inte göra det. Det är samma med stegringar/graderingar, prestationsångesten och stressen är där igen.

Det finns något gott att hämta från alla stilar, nu när jag är här ska jag suga musten ur dem och hitta något som är bra i militäriskridning. Det är mycket skit i media om travsporten men vilka hanterade hästar som kommer därifrån! Få en travare att fatta att ta det lugnt så har du en kanonridhäst med lite träning från tex AR:)

Akademisk ridkonst är gymnastik för hästen, som du går till gymmet, man kan hoppa/tävla i dressyr, man behöver inte köra en sak rakt igenom utan baka in det i det du redan gör. Som trick träning, longering, körning, NH! Omväxling är bara bra.

En människa kan vara säker på sin sak men en som är extrem kan man inte lita på, även inom AR!

Det här är mina personliga tankar, försök och få mej att tänka annorlunda om du vill, det är bara bra men de här tankarna har jag fått med öppet sinne och egen intution. Jag vill bara att min häst ska ha det bra, ibland tryter kunskpen men det är sånt som går att fixa med åren! Spelar det någon roll vad man kallar det, jag vet ju vilket håll jag vill rida åt!

Tack Markus för den fina sidan och för arbetet du utför!


n.aklang@live.se
13 januari 2011

Det här är en intressant diskussion!

Se även kommentarerna i denna bloggen

MVH/ Anna

20 augusti 2011

Det lättaste är väl att bara svara Ja va?...så slipper man hålla på att förklara, för det tar ju så lång tid =) det kan vi konstatera här.