I ”den vanliga” ridvärlden används kapson nästan inte alls och tränsbett av alla. I akademiska kretsar ratas tränsbettet och kapsonen används av ”alla”. Att det har blivit så, visar att bruket mera är kulturellt betingat än vetenskapligt motiverat. Likväl är de väl ridna hästarna lika trevliga i båda kulturerna, och de okunnigas hästar har brister i båda kulturerna
Är det möjligt att båda har rätt?
Det är lätt att förstå att kapsoner inte har varit särdeles populära, då ju de kapsoner som funnits i handeln de senaste, ja åtminstone 35 åren, varit rätt oanvändbara med sin tjocka stoppning och underligt delade nosjärn. När jag för 20 år sedan red in ett stort antal hästar, gjorde jag det alltid utan kapson eftersom jag inte förstod vitsen med kapson. Jag använde tränsbett från start, och höll ihop ringarna med en ”slubber strap” under hakan på hästen. På det viset stannade bettet kvar i munnen vid longering och liknande arbete, och även vid ledande tygeltag när hästen inte ville följa med. Det var därför en stor upplevelse när jag via Bent kom i kontakt med de iberiska kapsonerna, som bara hade ett tunt läderöverdrag utanpå järnet. Dem gick det ju att arbeta med. Dem märkte hästen. Med tiden tig jag fram min egen kapson, som ni nog alla har träffat på, om inte annat på mina postordersidor.
Om vi läser äldre hästböcker, till exempel Gueriniere, nämner han kapsonen i samband med tränsbettet. Han hänvisar till tidigare författare (hertigen av Newcastle och de för mig okända de la Braue) och säger om såväl kapsonen som tränsbettet att de är bra till att lyfta, förhålla, böja och leda. Således anser han kapson och tränsbett fylla samma funktioner. Han nämner att man kan använda kapson tillsammans med stångbett, men även att man kan använda an bridong tillsammans med stångbettet, eller rida stångbettet med dubbla tyglar. Allt detta nämns alltså id en bok som hålls högst i de akademiska kretsarna.
Därför blir jag ofta ledsen, när jag ser hur kapsoner används i tid och otid av akademiska ryttare, och att en del instruktörer kräver att elever ha en kapson när de kommer på kurs. Rätt ofta får jag samtal eller mail från kunder som vill köpa en kapson ”eftersom man tydligen skall ha en sådan”. Rätt ofta lyckas jag övertyga kunden att om denne och hästen redan har ett trevligt förhållande, behövs nog ingen kapson.
Jag vill hävda, att kapsonen överanvänds i de akademiska kretsarna. Att oprövat utbilda alla hästar med kapson, är lika enfaldigt som att oprövat utbilda alla hästar med tränsbett. Kapsonen används till ridbruk den första tiden man rider en häst, eftersom hästen ju från markarbetet är van vid kapsonen. Men eftersom kapsonen är et rätt trubbigt redskap, bör man rätt snart byta ut den mot något mera användbart.
Bent Branderup har ju populariserat kapsonen på våra breddgrader, men det är rätt sällan jag har sett honom rida med kapson. Jag har bara sett det när han rider kraftigt orutinerade och unga hästar. Däremot har jag sett honom rida med såväl tränsbett som kandar, vilket brukar betraktas som otillåtet av akademiska ryttare.
Av de fem senaste hästar Ingela och jag har ridit in, är det endast en som har föredragit kapsonen framför annan betsling. De andra har jag antingen ridit med kandar, tränsbett eller stång med dubbla tyglar.
Sedan jag började arbeta unghästar med kapson, har mina hästar varit mindre benägna att hantera tränsbett. Kan det vara ett samband där? Kan svårigheten för hästen att acceptera tränsbettet bero på att det inte vant sig vid det, utan istället vant sig vid kapsonen? Jag är inte säker på att det är svaret, men det tål att fundera på.
Det som fungerar, är alltid rätt.