Jag har nyss läst "Vägen till Klockrike" av Harry Martinsson. Det är en underbar bok som beskriver ett helt annat Sverige än det som finns idag. Luffaren Bolle tar i början av 1900-talet oss med till olika delar av Sverige och olika människor; helt andra människor än vad som finns idag. Det är fascinerande att sa om den låga bildningsgrad som förr fanns, och hur detta skapade människor helt annorlunda dagens.
Ett kapitel i boken fann jag extra intressant. kapitlet heter Gasten, och jag skriver av det nedan
Bolle kom till ett ställe där alla husets folk satt och höll skymning i mörkret. De var mitt uppe i ett ivrigt samtal när han kom, och husbonn gav halvt upptagen av andra tankar sitt löfte om att Bolle skulle få ligga i ladan.
Man sköt fram en stol, och samtalet fortsatte. Alla var ivriga. — Karlsson i Väsdal var ute för samma, om ni inte tror mig på mina ord. Han fick också sin häst hejdad på den vägen en gång. Han kunde inte komma ur fläcken med vagnen förrän det släppte taget. Och ändå körde han utan lass.
Bolle förstod att de talade om gasten. I varje bygd i Riket fanns det gastar som höll i vagnar och hejdade hästar. Man pekade ut vissa gastställen. Där hade det hänt. Och Bolle visste att de inte ljög. Vid sådana gastställen skyggade hästen plötsligt till och vägrade att gå. Ibland blev han så skrämd att han alldeles mattade ut sig med stegringar och ryggningar.
Man sade att folk hade blivit mördade på sådana ställen i forna tider. Sedan gick den osälle igen och hejdade med jämna mellanrum åkdonen.
Bolle ville inte lägga sig i folks skrock. Då skulle folk bara ta illa upp. Därför sade han ingenting. Annars visste han var förklaringen till gasten fanns. Det låg inget märkvärdigt i att han visste det. En yrkesluffares liv förflöt till största delen på vägen. Där fanns tid till iakttagelser, tankar och begrundan.
Han visste att de osynliga makterna som bönderna kallade gasten och som höll igen hästen, var älgtjurens vittring. Vid lugnt väder kunde vittringen stå kvar ett par timmar i luften på sådana ställen där älgen gjort sitt stråk och korsat vägen.
Ingenting kunde göra en häst mera uppjagad och skräckslagen än vittringen från en älgtjur. Särskilt om hästen var ett sto.
Så låg det till. Bolle hade sett exempel på detta många gånger i de mest olika skogshärader inom riket. Fanns det älgar i en trakt fanns det också gastvägar, och en massa skrock om gastar som hållit igen hästar. Allt hade sin rädsla. Inget levande undgick att förskräckas. Och även hästen hade sitt skräckdjur. Älgen var hästens troll. Och den osynliga vittringen, som bondens häst kände och skrämdes av, blev bondens gast.